Det är stilla i Hörviks hamn längst ut på Listerlandet i västra Blekinge. Tre fiskebåtar ligger vid kaj på ena sidan, mittemot glänser rader med vita fritidsbåtar i solskenet.

Vimplar slår mot master i den ljumma vinden. Ute i Pukaviksbukten med Karlshamn på andra sidan är det bara sjöfåglar som hörs.

Det är försommar och varmt, temperaturen ligger över 20-gradersstrecket.

Vid den svart- och vitmålade fiskebåten Star möter vi André Nilsson och hans pappa Joakim Nilsson.

Fick licens för yrkesfiske som 15-åring

De gick ut vid halv fyratiden den här morgonen för att vittja näten och har just landat fångsten.

Näten satte de ut två dagar tidigare. Andrés morfar Jim Bengtsson har kommit för att höra hur fisket gått.

– Där är väl en 45 kilo piggvar, säger André och nickar mot lådorna på kajen.

André har fiskat sedan barnsben och fick ungdomslicens för yrkesfiske redan när han var 15 år. Men samarbetet med pappa Joakim är nytt.

– Det är han som är chef, säger Joakim om sin son.

Läs också: Fiskarfamiljen Gustavsson: ”Att vi kan vara tillsammans är värt allt slit

Fisket med Star, som är byggd för garnfiske, ska de komplettera med sillfiske med en annan båt. Star köpte André för sex år sedan.

– Hon ligger fint i sjön, byggd 1939. Idag kan man inte bygga fiskebåtar. De nya har sämre säkerhet, säger han.

Med Star fiskar André och Joakim piggvar och flundra i Östersjön utanför Pukavik och Karlshamn.

Båtarna blir som familjemedlemmar

Under perioder av året fiskar de torsk i Öresund där torskfiske är tillåtet året om förutsatt att båten är kortare än 12 meter. Star är något mer än 11 meter lång.

– Båtarna är som familjemedlemmar. Man ska aldrig byta namn på en båt. Då försvinner allt gammalt som båten kan och man får börja om, säger André.

Äldre båtar bäst

Med åren blir en fiskebåt erfaren, den har lärt sig klara stormar och besvärliga oväder. Om båten döps om sägs den bli en nybörjare som måste lära om allt på nytt. Gammalt skrock, tycker någon kanske, men så tänker en riktig fiskare.

– Som liten brukade jag följa med morfar ut. Så länge jag kommer ihåg har jag sagt att jag skulle bli fiskare. Det sa jag när jag var fyra år. Något annat har aldrig funnits för mig, berättar han.

Bara rädd en gång ute till sjöss som barn

André kan bara minnas att han blivit rädd ute till sjöss en gång som barn.

– Då blåste det. Morfar sa att jag inte skulle gråta för då skrämmer jag piggvaren. Och då slutade jag, säger André och skrattar.

Morfar Jim Bengtsson ler åt minnet.

Upplärningstiden är lång och kräver att man har någon med båt som kan fungera som läromästare. När André fått ungdomslicens för yrkesfiske lånade han en båt att fiska med efter skoldagarna. Tre år senare köpte han sin första båt.

För att få tillstånd för trålfiske måste flera hinder klaras av. Efter ungdomslicensen tog André skepparexamen och maskinexamen.

Han har dessutom skaffat certifikat för kommunikationsradio och gått en kurs i sjösäkerhet. Sista steget var ett läkarintyg för sjöfolk. Kravet är godkänd syn och hörsel.

– Fullärd blir man aldrig, men jag har bra koll på det. Morfar har nötat med mig sedan jag var liten, säger André och tittar på morfar Jim.

Snäva fiskekvoter

Varje gång André hade möjlighet följde han med honom ut. Då var det ofta piggvar som fiskades.

Fisket har med åren blivit allt mer reglerat. Begränsningarna är många. Hela årskvoten som sillfiskarna längs kusten får dela på är 2 500 ton. André och pappa Joakim hoppas få upp 500 ton sill och skarpsill under ett år. Till det kommer förhoppningsvis bortåt 25 ton torsk.

Här i Hörvik finns bara André, hans pappa och ytterligare en yrkesfiskare kvar. De övergivna byggnaderna skvallrar om att det en gång varit betydligt mer liv och rörelse i hamnen.

Vad tycker då morfar om barnbarnets och svärsonens satsning på fiske, kan man undra.

– Det ska nog gå bra. Bara grejerna fungerar så går det bra, svarar morfar utan att verka det minsta orolig.

André är fiskare i åttonde generationen. Jim kan namnen på de senaste sex generationernas fiskare i familjen. Farfars fars far hette Tomas Persson.

Jim namnger fiskarna bakåt i tiden medan han räknar dem på fingrarna. Farfar fiskade uppe i Alaska men återvände till Sverige och Blekinge efter en tid.

Båten brann till havs

Dramatik har inte saknats ute på havet. Den 25 april i år brann maskinen i den sillbåt som André och Joakim var ute med. Då trålade de sill i Östersjön.

– Klockan var tolv minuter över tio på förmiddagen när det kom vit rök. Jag öppnade luckan till maskinrummet och då slog lågor mot ansiktet, berättar André.

Det brann i fyra timmar och risken för övertändning var överhängande. Joakim och André tog på sig överlevnadsdräkter och kämpade med att släcka branden.

– Elden kom upp i höjden med. Hoppa i sjön vill man inte göra, men om det hade behövts hade jag gjort det, säger Joakim.

Fritt som yrkesfiskare

En annan båt larmade. Sjöräddningen och kustbevakningen kom till undsättning med båtar och helikoptrar. Först vid halvfemtiden blev de bogserade i hamn.

Men André och Joakim låter sig inte nedslås även om deras sillfiske fått ett ovälkommet avbrott. Allvarliga brandolyckor ute till havs är trots allt ovanliga. Nu är de på jakt efter en ny sillbåt.

Men mycket kan hända. En gång fick morfar Jim trålen förstörd av en torped som skjutits i fel riktning under en militärövning. Gammelmorfars far drunknade när en ubåt välte hans båt.

Tanken svindlar. Åtta generationer betyder att familjen livnärt sig på fiske sedan 1800-talet eller kanske ännu längre tillbaka.

– Jag har alltid trivts med att fiska. Den ena dagen är inte lik den andra. Friheten, du ställer dina tider själv. Du har ingen som står över dig utan sköter dig själv, förklarar André.

Att vara fiskare är mer en livsstil än ett yrke, tycker han. Det svårberäkneliga vädret måste man acceptera liksom att det emellanåt är nödvändigt att laga nät och garn.

– Där har vi morfar. Han är flink med fingrarna.

Läs också: Skånes enda kvinnliga yrkesfiskare: Vi behöver inget gym!

Var ensam i stormen

De oregelbundna inkomsterna kräver framförhållning och planering. Investeringar i redskap måste göras efter hand. Det håller inte att sätta sprätt på pengarna veckan efter en bra vecka, som André uttrycker saken.

Vädret kan ställa till det. Han har varit ute i stormar på 25 sekundmeter.

– Då var jag ensam på Star. Det hoppade och studsade rejält. Rullade och härjade, som vi säger, berättar André.

Kunskap om bästa fisket går i arv

Kunskapen om var de bästa områdena för fiske finns har gått i arv. André och pappa Joakim vet var fisken brukar hålla till. Det gör att skador på näten oftast kan undvikas.

Att sätta nät på andra ställen kan betyda att de fastnar i stenar eller i gamla vrak.

– Teknik handlar det också om. Vindriktningar till exempel. Men man vet aldrig säkert, det kan slå fel ändå. Om vi hade vetat var fisken finns så hade det inte varit någon konst, påpekar André.