Josefine och Mirja: ”Vi ville snabbt skapa kontakt med de andra i byn”

Snön ligger i mjuka drivor över gårdsplan i byn Gummarksnoret, 1,5 mil utanför Skellefteå. Här bor Josefine och Mirja sedan ett år tillbaka och i somras gifte de sig på gården med ett hundratal gäster som vittnen.

Inne i logen hänger fortfarande den stora regnbågsflaggan med Mirjas frieri skrivet med stora bokstäver:"Josefine, vill du gifta dig med mig"!

Bröllop i logen

Logen har de gjort om till en riktig festlokal med en långsträckt bardisk och ett rejält långbord.

– Men i vårt fall så är det mer en mat- och fikabar då vi sällan dricker alkohol. Till och med vårt bröllop var alkoholfritt, det enda vi hade där var en godisbar. säger Josefine

– Det är mysigt att ha en plats som logen där vi kan samla alla våra vänner och umgås. Vi stortrivs verkligen här, fortsätter hon.

Hon och Mirja känner mycket för sin gård och hade letat hus i grannbyn först, men förlorade budgivningen.

– Då fick vi höra att den här gården snart skulle säljas för att ägaren, en gammal man, hade gått bort, berättar Mirja.

Ägarens barn fick förtroende för Mirja och Josefine och att de skulle ta väl hand om gården i samma anda som deras föräldrar.

– Det kändes extra fint att just vi, efter en stängd budgivning, blev utvalda att köpa och ta över deras barndomshem, säger Josefine.

Läs också: Erica Duvensjö: "Plastfärger är bannlysta i vår Norrbottensgård"

Huset byggdes 1935

Det röda tvåvåningshuset byggdes 1935. På nedervåningen finns kök, vardagsrum och badrum och på övervåningen tre sovrum och en alldeles nybyggd tvättstuga vid balkongen som vetter ut mot gården.

– Det ger fin utsikt när man står och håller på med tvätten. Annars har vi inte behövt renovera så mycket, förutom att dra om elen. Vi velat behålla så mycket som möjligt av den gamla charmen, berättar Mirja.

Hon bjuder på älgskav från en egenskjuten älg i det stora ljusa köket. Här står palettblad både på blombord och i fönstren.

Paret äter bara kött som Mirja har jagat eller som kommer från gårdens lamm alternativt från andra bönder i trakten. Ägg är de helt självförsörjande på tack vare hönsen.

– För oss är det heligt att aldrig slänga mat. Det är en som en sport att ta tillvara på rester och skapa nya maträtter av dem, menar Josefine.

Grön fåtölj från 190-talet

På samma sätt tar de tillvara på möbler och andra gamla saker. I det stora vardagsrummet har det ursprungliga parkettgolvet och glasdörren från 1960-talet lämnats kvar.

Den förre ägarens stora vitrinskåp står kvar liksom hans gröna fåtölj från 1960-talet och en bonad med den broderade texten: ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst.”

– Den är så fin att vi inte har velat flytta på den, menar Josefine.

Hon och Mirja gillar att åka runt i Västerbotten och Norrbotten och göra fynd. På den årliga Arcusloppisen i Luleå hittade de sex stolar med orange stoppning som passade perfekt till den gröna 1960-tals fåtöljen.

Dessa står nu vid matbordet i vardagsrummet. På väggen ovanför hänger Josefines samling av gamla speglar med mässingsramar.

– Vi har en svaghet för mässing och samlar även på mässingsljusstakar. Det var bra när vi hade vår bröllopsfest i EFS-gården här i byn för då hade vi massor med ljusstakar att sätta ut på borden.

Fynd från Kåge

På övervåningen finns sovrum och ett arbetsrum och tanken är att ytterligare ett rum ska renoveras upp till gästrum.

Sovrummet har fått nya blågröna blommiga tapeter och två stora garderober. Framför sängen står en rejäl träbänk tillverkad av en man i Kåge utanför Skellefteå som de även har köpt pallkragar ifrån.

Hos honom hittade de också korghyllan i arbetsrummet där Josefines symaskin står redo att laga det mesta så att det inte behöver slängas.

– Folk från trakten kommer till oss med saker som de hade tänkt kassera. Det som inte ryms i huset har vi satt i en bod på gården, berättar Mirja.

Hon öppnar upp en grön dubbeldörr i ladugårdslängan med texten ”Återverket” ovanför.

Öppnar för loppis

Därinne finns allt från gamla skolplanscher till porslin och tygväskor som Josefine har sytt. Några gånger per år öppnar de upp en loppis här och inför bjuder på glögg och har en julmarknad.

– Redan från början när vi flyttade hit visste vi att vi ville skapa mycket kontakt med byborna, säger Josefine.

Paret låter en bonde använda deras mark mot att de får höbalar till fåren av honom. Och de springer över till grannarna och lånar socker.

– Vi har känt oss väldigt välkomna och accepterade sedan dag ett, säger Josefine

– Folk pratar om oss som ”dem med fåren och flaggan” och syftar då på hbtq-flaggan som hänger i flaggstången, fortsätter hon.

Positiv respons

En intervju med Mirja i lokaltidningen Norran gav väldigt positiv respons. Den hade rubriken "Mirja kände sig aldrig hemma i sin kropp".

I den berättar hon att hon föddes som kvinna men i dag identifierar sig som ickebinär, varken som kvinna eller man.

Hon förstår att det kan kännas ovant för närstående och bekanta, och knepigt att veta hur man ska bete sig för att inte trampa fel.

– Själv tycker jag att det är bäst att folk vågar fråga. Och att människor är som vanligt när vi träffas och kallar mig det som de alltid har gjort, säger hon.

Mirja känner sig numera lika hemma här i trakten som Josefine, som är uppväxt i en by utanför Skellefteå, trots att kommer från Boden i Norrbotten.

– Men jag flyttade till Skellefteå redan som 18-åring för att spela hockey så det här är verkligen mina hemtrakter nu, säger hon.