Petter Karlsson: Tänk att få vakna upp med en värmländska!

Som barn fick jag höra att de skorrande r-en sakta kröp uppåt landet och var därför skräckslagen att en morgon vakna upp och prata som en skåning.

Bara fyra mil söder om mitt Tranås låg Eksjö, där denna styggelse redan var ett faktum.

Tänk om jag redan till sommaren skulle tala som dem?

Ja, faktum var ju att vi som pratade de renrasiga r-en också var klämda från norr. Från Östergötland, där mina kusiner uttalade ”riksväg” som ”oiksväg”, kom ju den roliga historien om den korsordslösande gumman som grunnade på vilket djur på tre bokstäver och O i början som kröp omkring i skogen:

– Jamen, det måste väl ändå vara en oäv?

Samtidigt kom jag att misstro de kamrater som senare lämnade småstaden och efter två veckor kom hem och pratade stockholmska. Kändes lite fegt, tyckte jag. Är man lantis så är man.

Dessutom inger ju vissa dialekter ökat förtroende. Alla undersökningar tyder på att säljare som pratar gotländska, värmländska eller norrländska betydligt lättare kränger en bil eller ett telefonabonnemang än en stockholmare eller skåning.

Fördomar, visst. Men är inte en fördom i sin tur byggd på erfarenhet?

Själv tror jag att mitt – trots 40 år i Stockholm – ömt bevarade Tranåsmål varit till gagn i mitt yrke: ett sätt att få mina intervjuoffer att slappna av och sänka garden.

Precis som jag i gengäld alltid gillat och hyllat de där originalen i skogen som ger fullkomligt fan i hur de låter. Tyder på självförtroende, tänker jag.

En afton i det förflutna kom jag på en stockholmskrog i samspråk med en rar värmländska. Jag hade länge tänkt att de skulle vara den stor lycka att varje morgon vakna upp med någon som pratade så skojigt.

Nu stod hennes kavaljer strax intill, så vi nöjde oss med att diskutera värmländska storheter som Selma Lagerlöf, L M Ericsson, Monica Z, Ralf Edström, Göran Tunström och Lars Lerin.

”Vad tycker du om Sven-Ingvars då?”, frågade hon och jag som är uselt bevandrad i dansbandsgenren kunde ändå ärligt svara att jag alltid gillat dem skarpt.

Mest på grund av hur de en gång tog sig an Gustaf Frödings Det var dans bort i vägen. Men också för att jag älskade deras dialekt.

”Vad roligt” sa hon. ”För Sven-Erik Magnusson, det är min pappa det.”

Nästan motsatt var min känsla när jag en gång skulle fara hem till Tranås från rockfestivalen i Roskilde och frågade stinsen varifrån tåget gick.

”Spor syv”, sa han, vilket jag helt korrekt tolkade som ”spår sju”.

Men bakom mig stod en annan svensk som inte var lika slängd i danska.

”V-v-vad sa han egentligen?”, sa killen.

”Äh, häng på mig, så hjälper jag dig”, sa jag.

Varvid vi strax därpå skakade hemåt mot Sverige och pratade om banden vi sett, samtidigt som jag reagerade på hans breda dialekt.

Så ovanligt ful, tänkte jag. Var i herrans namn pratar man så brett och bonnigt?

”Var är du ifrån?”, undrade jag.

”Det heter Tranås.”