Tom Malmquist skriver om förlusterna av sin sambo och sin pappa

Först läser jag boken i ett sträck. Sedan läser jag om delar av den. Letar efter saker. Bland annat om de hann prata med varandra sedan hon kom till sjukhuset? Lyckades Karin säga någonting till Tom innan hon blev för svag?
Ja, på sidan 15 säger hon ”döpa” och ”Livia”. Ett par sidor senare säger hon, på en enda utandning, ”Älskar dig på alla sätt och vis” och ytterligare en liten bit in i boken ser Tom på hennes läpprörelser att hon säger ”god natt”.
Då måste jag lägga undan boken några ögonblick.

Tom Malmquists roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv (Natur & Kultur 2015) är en hypnotiskt intensiv skildring av när hans gravida sambo Karin togs in på sjukhus med akut leukemi. Prognosen var dålig. Deras dotter Livia förlöstes med kejsarsnitt och klarade sig, men det gjorde inte Karin.

Och under samma tid låg Toms far på sjukhem. Han levde några månader längre än Karin. Läsaren tas med ända in till sjuksängen, där Tom lade den lilla lilla Livia intill hennes döende farfar. Han hann träffa sitt barnbarn, sitt första. Det är trots allt en liten ljusglimt för den som törstar.
Att utföra själva läsarbetet med boken är lätt. Man flyger fram genom sidorna. Men att inse vad orden faktiskt berättar är fruktansvärt. Det får inte vara sant.

Läs också: Idol-Axel fick 16 000 volt genom kroppen: ”Jag var väldigt nära döden”

Om läsningen är en sådan prövning, hur var det då att skriva?
– Jag skrev när Livia sov, och jag skakade när jag drabbades av de olika minnena. Svettades. Det var frenetiskt, nästan som en idrottsprestation, säger Tom Malmquist.
– Det var en oerhörd känsla att få ha Karin levande i texten. Jag höll dem vid liv, både Karin och pappa, men det blev ännu en tomhet när de sedan dog igen.

Hur kommer det sig att du över huvud taget skrev boken?
– Mitt liv är att skriva, har varit det sedan tonåren, om sådant som är angeläget och viktigt för mig. Jag antecknade hela tiden. Detaljerna i läkarnas terminologi, färgen på sjukhusets plastmattor, allt. Det var för att kunna berätta för Karin om hon skulle vakna.
– I griftetalet använde jag sedan det jag antecknat, och märkte att folk blev tagna. Och då ville jag skriva mer, för att få allt meningslöst att bli litet meningsfullt. Jag mådde litet bättre av det.
– Sedan behövde jag väl också göra något. Hade jag varit till exempel snickare, så hade jag jobbat stenhårt med det. Mitt yrke är skrivandet. Jag ville också skriva en bok till Livia. I rädsla att dö, ville jag lämna något åt henne.

Läs också: Dag Notini: ”Du behöver hjälp att hantera din vrede”

Ett av alla starka och smärtsamma avsnitt är när du, i det som var Karins och ditt hem, hittar kaffefläckar under hennes skrivbord. Du fotograferar dem, sätter dig på hennes stol och föreställer dig hur det gick till när hon spillde.
– Ja, jag försökte spela upp scenen för mig själv för att den skulle komma till liv. Det var ett tafatt och hopplöst försök att bevara något som inte finns längre. Det var som detektivarbete, eller som en arkeolog som penslar fram någonting och lägger pussel.

Ett annat avsnitt är när du hittar hennes hårborste i badrumsskåpet. Det är hår kvar mellan plasttänderna och du trycker det till munnen.
– Vissa perioder ville jag gråta, men kunde inte. När jag smekte håret blev det fruktansvärt kraftfullt. Hon blev till liv och låg där bredvid mig. Ett kast mellan då och nu.

Du skriver i slutet av boken att du har ”det bästa bakom dig och det viktigaste framför dig”. Hur menar du?
– Det tänker jag mycket på. Jag hade sådan frihet med min livskamrat. Vi drömde tillsammans om familj och om en ateljé på landet. Vi hade det väldigt bra. Det var det bästa. Men viktigast nu, det är inte jag, det är Livia och att hon ska ha det bra. Till exempel har hon gjort att jag inte kunnat ta livet av mig.

Läs också: Olyckan raderade 25 år av Pehrs liv: ”Hela barndomen är bortsuddad”

Boken har blivit mycket uppmärksammad. Hur känns det?
– Jag tänkte aldrig på det. Jag var bara mån om att skriva så bra att de skulle komma till liv. När den kom överst på DN:s boklista ville jag ringa Karin och pappa och berätta. Men dubbel glädje blev i stället dubbel sorg.
– Visst har jag jobbat för att det ska bli en bra roman, och där har jag inte kunnat kompromissa. Om jag själv uppfattade mig som jävlig ibland, har jag inte censurerat.
– Något som var svårt var att inte glorifiera Karin. Det var jobbigt att tillskriva henne tillkortakommanden, men jag tog med konflikter och hur vi utvecklades tillsammans. Egentligen fanns inga brister hos henne.

Hur är livet nu?
– Jag förväntar mig inget av livet, det är ett tillstånd av svalka. Kylan, motkraften till livet, kommer och kvar blir den här svalkan.
– Min egen förestående död är mer närvarande nu. Jag känner mig som en gammal man. Jag pratar med bilder av Karin, som min farmor kunde göra med sina bilder. Jag identifierar mig med äldre människor.
– Men nu är också en ny tid i mitt liv, ett nytt kapitel för att använda bokspråk. Jag blir väckt av Livia klockan sju, lämnar henne på dagis. Sedan går dagarna till att samla kraft, ta det lugnt och vänta tills uppmärksamheten lagt sig så att jag kan skriva nästa bok.

Följ oss på Facebook så missar du inga intressanta artiklar.