Allt om den skygga järven

Plötsligt låg där huvudet av en ren intill stigen. Renskötaren, som reportaget den gången handlade om, blev sammanbitet arg.

Det var en av hans renar. Han visste att resten av renens kropp gömts undan i delar här och där på fjället och han visste vilket djur som gjort det.

På en familjetur flera år senare korsar vi ett vindlande spår i nysnön på en lappländsk sjö. Märken efter klor syns tydligt i tassarnas avtryck, som är gott och väl turskidans dubbla bredd.

Spåret är färskt och vi spanar i dess riktning in mot land men ser bara en snötäckt fjällsluttning.

Det är så där med rovdjur. Man ser spåren. Det krävs tid, kunskap och envishet för att få se själva djuret. Eller tur, som en skidturist skulle se på saken.

Järven är fridlyst sedan länge

Att få se järv, som bägge observationerna ovan handlar om, är visserligen lättare i dag än för 60 år sedan. På 1960-talet återstod, efter många år av hård jakt, bara ett 100-tal djur längst norrut i Sverige.

1969 fridlystes järven och i dag är beståndet uppe i 600–700. Arten har på senare år även spridit sig ner till skogarna i Hälsingland och norra Värmland där den fanns förr i tiden.

Trots ökningen är järven ändå ett okänt djur för de flesta. Inte för renägare förstås eftersom den är svår på att ta renar. Bara lodjuret dödar fler renar än järven. Björn och varg är inte i närheten.

Men för oss andra är den mest en mystisk minibjörn vi möjligen fick läsa lite om i skolan som ett av de fyra stora rovdjuren.

Den är dock inte alls släkt med björnen. Järven hör till mårddjuren, liksom grävlingen, som den bortsett från färgen är ganska lik till storlek och kroppsform.

Järven – en riktig tuffing

Men jämfört med grävlingen är järven en hårding. Den ligger inte och slappar i ett gryt under vintern utan är ute och ränner i jakt på mat. Då fungerar de stora tassarna ungefär som snöskor när den i lössnö och på skare lätt kommer i fatt renar som i stället sjunker i snötäcket.

Under hårda snöförhållanden kan en järv döda flera renar på kort tid och har fått rykte om sig att vara blodtörstig och döda för ”nöjes skull”. Det finns också en myt om att järven klämmer sig mellan trädstammar för att tömma magen så att den kan frossa mer.

Så girigt fungerar dock inte djur, de dödar för att överleva. Skulle järven lyckas fälla flera byten tar den hand om överflödet till svårare tider. Den kan släpa köttstycken lika stora som den själv långa sträckor och gömma dem i snön, klippskrevor och uppe i träd.

Järven är också till stor del asätare och kallas ibland för Nordens hyena. Mer än hälften av dess föda är rester efter andras jakt. En övervägande del av det renkött som järven äter kommer faktiskt från renar slagna av lodjur.

Att den sprider sig söderut i skogslandskapen kan den antagligen tacka just andra jägare för. Älgar slagna av varg och lo, samt slaktrester från människors älgjakt, är där viktig föda åt järven.

Järven lever ett ensamt liv

Apropå varg så är järven en riktig ”ensamvarg” till skillnad från vargen som är ett utpräglat flockdjur. Järvar håller sig för sig själva utom vid parningen på försommaren samt så länge honan tar hand om ungarna. Då är hannen inte alls inblandad.

Rovdjur har alltid ingett människor respekt och när det gäller björnen är det ibland befogat. Jägare med hund kan bli attackerade och råka illa ut. Hur är det med järven?

Trots sin ringa storlek är djuret som sagt en riktig tuffing. I sin rultiga galopp är den snabbare än man kanske tror, upp till 45 kilometer i timmen, och har ett kraftfullt bett. Visst skulle en järv kunna skada en människa riktigt ordentligt.

Men det gör den inte, det finns inga sådana rapporter. Järven håller sig undan, till och med om en människa kommer nära en lya med ungar. Då går honan i väg och väntar tills faran är över.

Inte ens då får man se järven …