Malin Ackermann: ”Att knyppla är att leva!”

Att besöka Vadstena borde man göra med jämna mellanrum. Inte nog med att staden är både vacker och intressant, det finns alltid nya saker med den som fascinerar en besökare. Som nu till exempel, på besök i staden så tar jag chansen att besöka spetsutställningen ”Spetsar på slottet”. Det borde alla göra. Och alla borde dessutom göra det med en guide! 

För med en guide får man vägledning, kunskap och fördjupning och det gör att man kan förstå, fördjupa och förundras – och det är inte det sämsta! Utställningen visar historien om knyppling, ett hantverk som likt många andra hantverk numera hanteras tämligen vårdslöst. Vi kan idag se på en spetskrage utan att veta om den är gjord av en maskin eller om den är knypplad för 100 år sedan av kvinnor som hade den lägsta av rang.

Vadstena har kommit att bli centrum för knyppling i Sverige. Här har det funnits knyppling sedan 1600-talet och för att traditionen, hantverket och kunnandet ska kunna fortsätta behöver nya människor hitta lusten i att skapa genom knyppling, vilket är en del av syftet med utställningen.

Under besöket fascineras jag av mönstren, de fina, dekorativa och fantasifulla mönster som dels kunde skapas på fri hand, dels av speciella mönsterritare. Likt mönstren som fortfarande lever kvar i textilierna så påminns jag om mönster i det vi kallar klassamhälle. Det behövs arbetare i under- och medelklass för att överklassen ska få leva sina lyxliv och känna sig fina, det behövs knypplerskor som utför hantverket och det behövs sådana som bär det knypplade, det är klassamhällets uppdelning i högt och lågt. 

Kanske har vi varit alltför vårdslösa med svensk hemslöjd och olika hantverk som är del i vårt kulturarv? Kanske är det oundvikligt i ett ständigt utvecklat samhälle som har tillväxt som fokus? Tillväxt som medför att det är viktigast att produktion ska gå snabbt och billigt för att hålla nere kostnaderna.

Samtidigt som jag njuter av att lära mer om knyppling, ett hantverk som tar tid, sänds den stora kyrkflytten i Kiruna på SVT. Jag tänker på parallellerna mellan slow-tv och knyppling. Båda tar tid, lång tid. Men ändå finns det en stark lockelse i båda företeelserna. Många är vi som längtar efter det som får ta tid trots att tiden är dyrbar. Samtidigt fokuserar vi alltför mycket på den snabba tidsförströelsen som finns i våra skärmar. Den stjäl en hel del tid från oss, tid som vi skulle kunna lägga på annat som är viktigare, ger starkare upplevelser och ger livet mer mening. 

Men, tiden är på väg att vända. Jag tror, hoppas!, att hantverket är på väg tillbaka. Vi behöver aktiviteter som tar tid. Gärna monotona som ger oss lugn. Tid som inte ger inkomst men som ger andra värden. Det påminns man om när man ser knypplingens fantastiska resultat på utställningen i Vadstena, måtte hantverket inte dö ut.