”Pappa sa att det skulle gå åt helvete för mig”

Som barn fick Barbro Holm Ivarsson höra av sin far att hon var misslyckad och ingenting kunde. Pappan blev till och med rasande för att hon blev åksjuk. ”Han hade ju sagt åt henne att titta på vägen."

– Det skulle gå åt helvete för mig, sa han, ”sådan som jag var”, och utsatte mig för olika tester och kränkningar, berättar Barbro.

Där och då började hennes benägenhet till oförlåtelse, som hon säger, att gro. I barndomens trauman.

– Mitt försvar blev att noga räkna alla kränkningar och bestämma mig för att aldrig glömma. En dag skulle jag ställa honom till svars för det han gjort, säger Barbro.

Den största kränkningen var, tyckte Barbro då, att hennes pappa bestämde att hon skulle bli jurist. Hon såg ingen annan utväg än att foga sig och skippade drömmen om att bli kurator.

– Jag kände att jag gav upp mitt liv. Men i stället för att slås ner kämpade jag för att bli en riktigt bra jurist. Det blev min drivkraft och min räddning. Jag var högpresterande och duktig. Men min självkänsla var i botten.

Fortsatte att gnaga

Men i stället för att få upprättelse bibehöll och förstärkte Barbro ilskan inom sig och hon blev en nedstämd och negativ ung kvinna. Hon hyste ständigt agg mot någon. Alltid var det någon ”det var fel på” eller som hon hamnat i konflikt med. 

Vid 33 års ålder blev hon lämnad av sin man. Det blev en positiv vändning. Barbro flyttade till Stockholm, mötte kärleken och tog tag i sin gamla dröm om att bli psykolog. I och med sin nya karriär tog hon befälet över sitt liv.

– Pappa hade inte längre makt över mig. Men det han hade gjort fortsatte att gnaga inombords. På så vis var jag inte fri utan fången i negativa känslor. Jag kunde inte förlåta honom, säger Barbro.

Vid flera tillfällen försökte hon få upprättelse från pappan.

– Jag skrev brev till pappa, jag ville att han skulle be om förlåtelse, men det var lönlöst. Han blev arg, fnös och sa att jag ljög.

Hoppet om försoning fanns ändå in i det sista. På pappans dödsbädd ville hon prata om det som varit. Hon hoppades att han skulle öppna sig, visa sig sårbar, säga att han älskade henne.

– Men det blev ingen försoning. Hans sista ord till mig var mycket hårda, han sa att jag var utvecklingsstörd. Det kändes hemskt.

Försoningen dröjde

Strax efter det att pappan gått bort gick Barbro en kurs i förlåtelse. Det blev en ögonöppnare för henne. Plötsligt kunde hon se att den enda som skadades av ”oförlåtelsen”, som hon kallar det, var hon själv.

– Det är jag som går runt och lider, insåg jag. Jag blev motiverad att jobba med förlåtelse och startade en självhjälpsgrupp.

Barbro har sedan dess aktivt jobbat med att hjälpa människor att förlåta och hon har skrivit en bok i ämnet ”Förlåt och bli fri – en väg till lugn, styrka och välbefinnande”.

Men att förlåta pappan var inte alldeles enkelt. Den slutgiltiga försoningen skulle dröja tills hon hunnit fylla 60 år. Hon deltog i en kurs där hon fick göra en förlåtelseövning. När hon kom hem slog det henne som en blixt från en klar himmel: pappa var inte färdigförlåten. Samma natt drömde hon om honom.

– I drömmen hörde jag hans röst som frågade ”Har du glömt hur jag älskade dig”? Jag upplevde en så stark kärlek till pappa och till livet och därmed var allt förlåtet.

Pappan var själv ett offer

Förlåtelsen innebar att hon för första gången kunde se sin pappa som den människa han var: djupt olycklig och troligen själv ett offer för en svår uppväxt.

– Vid 60 års ålder hade jag kommit så långt att jag förstod att han ville mig väl. Han gjorde vad han förmådde och han gjorde även bra saker, säger Barbro.

Mycket går att rätta till, menar hon, bara man släpper sitt agg och sitt ältande. Det gör dig lugnare, gladare och lyckligare.

– Jag kände att förlåtelse var min väg. Och min pappa var min viktigaste lärare i att förlåta.