Kristina Bäckström: Om ett gott hem som tar vid när inte människan räcker till

Saker lever sina egna liv. En del gör det på pin kiv, för att pröva vårt tålamod.

I lådan med julsaker ligger ljusslingan till granen och vrider sig från Knut till nästa advent. Den var nedlagd i god ordning och kommer upp som en hopplös härva.

Slevar och spatlar skaver mot varandra i lådan med köksredskap. Ömsom ligga sked, ömsom vispa runt. Till slut har någon av dem lättjefullt sträckt ett plastigt skaft i luften och fastnat där. Lådan går inte att öppna.

I tvättstugan smyger en socka tyst iväg. Den återuppstår i köksskåpet med plastburkar som ännu ett lock som inte passar någon av burkarna.

Man ska vårda sitt hem och tingen som bor där. Så sägs det och jag håller med. Inte bara som en hållbarhetsövning utan som en gentjänst. Precis som tingen kan leva sina egna liv kan de också vara med och leva mitt.

I mitt lilla röda bo med vita knutar syns det tydligt när huset fått ta över och vara den vuxna i rummet.

Härom dagen slog jag yrvaket upp ögonen efter några veckor med dåligt humör och en ovilja att bete mig som folk. Jag hade köpt filtar lena som kattpälsar på lågprisbutik och boat med i soffan. Där kravlade jag omkring som en vovve snor sig runt innan den kommer till ro. 

Teven stod på med allmänt skval jag kunde reta mig på och i fotänden låg en stickning. Den kunde jag ömsom gripa efter som ett svepskäl för att sitta kvar, ömsom kasta ifrån mig som ett hopplöst projekt jag aldrig skulle ha börjat med.

Det var inte en kväll utan många, en rejäl mental uppförsbacke.

När det till slut kändes bättre rullade jag ur soffan och såg mig om. Helt klart hade huset väntat på mig, väntat och vaktat.

På soffbordet radade brukade kaffekoppar upp sig, de som jag inte orkat ta hand om, och när jag började städa såg jag fler tecken på min egen oförmåga som huset hanterat. Bakom brödrosten låg en påse med en brödskalk som fått gröna prickar och jag tänkte häpet att jag måste ha varit oengagerad och borta länge.

Under tiden hade huset burit det jag släppt. Jag snusade kring soppåsen under diskbänken och skämdes lite. Det var dags att städa upp oförmågan.

Med nävarna i varmt diskvatten tänkte jag på hur hemmet vårdar dem som bor här inne. Huset är ett vänligt och rymligt skal som förvarar det som skvätter över när människan inte orkar med. Här finns mjuka kuddar och luddiga mattor som tar udden av de vassaste av våra känslor. Ytterväggarna ramar in den där irriterande ledan vi kan känna utan att veta varför.

Så jag städar upp och bjuder tillbaka. Det doftar såpa. Jag slätar ut filtarna i soffan och tänder ett ljus på soffbordet som tack.

Det är nästan tyst i mitt goda hem. Allt som hörs är ett stilla klirrande från lådan med julsaker på vinden och något som skrapar i köket.