När ska public service släppa den urbana normen?

Läs också: Tack alla landsbygdens kvinnor!

Det har stormat i Sverige. P4 Jämtland visar bilder på Instagram från en vägskylt i Östersund som blåst omkull. I grannkommunen Ragunda ligger det hela träd över vägen. När skogarna brann i stora delar av Jämtland kommenterade samma kanal: ”Imorgon ska vi inte BARA prata om bränder”. Två exempel på att det som händer nära en huvudredaktion ofta anses ”viktigare”.

Frågan om public service roll har aktualiserats på senare tid genom att det blivit en diskussion om dess framtid och framtida finansiering. I Danmark skär man i verksamheten med motorsåg. Sexhundra får gå. Jag har tidigare tänkt på public service som en självklar del i det svenska medielandskapet och som en självklar del i en demokratisk värld där det finns medier som oberoende talar om vad som händer i samhället. När jag nu läst på om vad public service uppdrag är känner jag en växande besvikelse över att även de har hamnat i den urbana normens grepp. Läs också: När det gäller ställer landsbygdens människor upp för varandra

Public service sändningstillstånd säger att de ska finnas tillgängliga för 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen via marknät. En del i uppdraget är att ”erbjuda ett mångsidigt programutbud som speglar förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen”. Detta är vad de ska göra idag och vad som föreslås vara kraven för morgondagen. Men klarar de detta uppdrag och hur mäter man det? Läs också: Bilen är en förutsättning för livet på landet

Min personliga uppfattning är att de lokala redaktionerna är väldigt centrerade vid den ort (stad) där redaktionen sitter. Radio Jämtland är mest ”Radio Östersund”. Det kan säkert variera över landet. Men jag misstänker tendensen är densamma på många andra ställen. Detta gäller också på nationell nivå där det skett en minimal förbättring den senaste tiden men där mesta delen av den nationella bevakningen fortfarande består av ”Stockholmsnyheter”. Mycket av det övriga tenderar att bli safarijournalistik.

Ett annat exempel var när landsbygdsutredningen presenterades och SVT:s reporters enda fråga (eller påstående?) till utredarna var: ”Men många av de som bor i Stockholm och jobbar i statlig verksamhet vill ju sällan flytta ut i landet?”. Detta med anledning av ett av förslagen där statliga jobb skulle omlokaliseras. Läs också: Sluta värdera oss utifrån var vi bor

Medieakademins undersökning visar att de som bor i större städer har ett högre förtroende för SR och SVT än de som bor på landsbygden eller i mindre orter. Det kanske är en signal på att landsbygdsbor känner att deras vardag, deras frågor inte speglas i samma utsträckning. ”Syns man inte finns man inte” och då är det svårare att känna ett förtroende.

Frågan om lokal journalistik har ställts än mer på sin spets när många mediebolag har det tufft ekonomiskt. Det har skett en ökning av ”vita fläckar” (eller svarta hål?) där det i vissa kommuner inte finns någon lokal bevakning eller en enda journalist som är bosatt i området. Här borde public service om några, med sina enorma resurser, kunna fylla dessa hål. Det står ju dessutom i uppdraget att detta ska göras. Det som är svårt är kanske att mäta om och hur man uppnår de målen. Oavsett om public service, på riktigt, vill öka sin trovärdighet på landsbygden hoppas jag att de gör ett seriöst försök att skapa en mer mångfacetterad – och därmed sannare – bild av hela Sverige. Det skulle alla vinna på.