Jag går uppför Storkyrkobrinken i Gamla stan. Där ligger Demokrativerkstaden. Ett statligt initiativ för att lära ungdomar på högstadiet hur demokrati i Sverige utövas.

I samma hus ligger Riksdagsbiblioteket som är ett av få parlamentsbibliotek i världen som är öppet för allmänheten. I fönstret står skylten ”Riksdagsbiblioteket öppet för alla*”.

Jag svänger av till Västerlånggatan i riktning mot Riksdagshuset. Vid Mynttorget i en av riksdagens byggnader finns en utställning om svensk demokratis framväxt; hur folkrörelserna under hela förra seklet kämpade för att alla skulle få göra sin röst hörd. Och få rösta. På andra sidan Mynttorget ligger Sveriges Riksdag. Vid varje entré står bastanta väktare och letar med blicken efter misstänkta aktiviteter. Sista försvarslinjen mellan de som hatar demokrati och de som älskar den.

Jag funderar kring detta.

Läs också: Därför blir du frisk av skogen – 3 bevisade hälsoeffekter

Det är givetvis bra att vi har statligt finansierade institutioner som lär ut hur demokrati fungerar, ett riksdagsbibliotek som ”är öppet för alla”* och fina utställningar i skyltfönstren i Stockholm. Men är detta verkligen tillgängligt för alla?

Jag sitter med i skolrådet på mina barns skola. Rektorn berättar att de inte kan åka till Stockholm detta år för att hon måste prioritera nya datorer till eleverna. Det populära besöket på Demokrativerkstaden kommer inte kunna genomföras. Besök på ett av de nationella museerna och till Riksdagshuset är heller inte möjligt. Kommunen måste prioritera ner på kronan till vad pengarna ska gå. Skolan får inte heller kräva av föräldrarna att finansiera denna typ av aktiviteter då det kan exkludera dem som inte har råd.

Det är 50 mil till Demokrativerkstaden i huvudstaden. Och då är min dotters klass inte alls den som har längst i landet. Det är fortfarande 100 mil kvar av Sverige norrut. Och lika långt söderut. Alla dessa klasser runt om i Sverige – hur gynnas de av en demokrativerkstad i huvudstaden eller ett Riksdagsbibliotek som är öppet för alla*?

Det är inte konstigt att det uppstått en djup klyfta mellan beslutsfattare och människor som bor långt ifrån Stockholm. SOM-institutet mäter hur förtroendet för regering och riksdag är i olika delar av landet. På den svenska landsbygden har 26 procent förtroende för regeringen, jämfört med 35 procent i storstäderna. Även förtroendet för riksdagen är betydligt lägre på landsbygden, 22 procent jämfört med 32 i storstäderna.

Så har det varit i flera år.

Och det är mycket, mycket allvarligt om vi slutar tro på det demokratiska systemet och att vi inte kan påverka vår egen situation, inte göra vår röst hörd. Om det så kallade samhällskontraktet blir en ensidig affär.

Det budskap som högstadieeleverna får är: Ni bor för långt bort från att lära och se hur den svenska demokratin är uppbyggd. Och visst, man kan göra en light-version av demokratiskolan i klassrummet, en slags B-variant till alla som inte har pendlingsavstånd till huvudstaden. Kanske kunde man ha en demokrativerkstad på hjul som åker runt i Sverige och besöker alla klasser en gång under högstadiet?

Oavsett är det av största vikt att vi ökar förtroendet för demokratin i alla delar av Sverige om vi ska fortsätta hålla ihop detta land. Demokrati får inte vara en exklusivitet för de privilegierade. Det får inte bara vara oxfilé utan även en korv med bröd.

*alla som kan ta sig dit.Läs också: Får man gå i skogen under älgjakten? Detta gäller!