Birgitta Andersson missade scenskolan men blev stor ändå

Lite motvilligt gav regissören Tage Danielsson henne ledigt under inspelningen av ”Att angöra en brygga” för att äkta den norske journalisten Anders Bye.

”Och bara på ett villkor” sa Tage.

”Vadå?” sa Birgitta Andersson.

”Att du behåller ditt efternamn.”

För redan 1965 var den då 32-åriga västgötaflickan ingen vanlig Andersson.

Ulla Birgitta Helena, som hon egentligen hette, var född 20 april 1933 i Mariestad och uppväxt i Halvfara – en pytteliten ort, högst passande för någon som omsider skulle bli Teskedsgumman med hela svenska folket.

Officiellt var hon dotter till byns starke man Karl Andersson och hans hustru Viola; ett väl sammansvetsat par som drev såväl lanthandel som bensinmack, mejeri och grusgrop, ofta anlitades som bröllopsvärdar och tillhandahöll ”högpotenta grishannar”.

Fast egentligen hette den biologiske fadern Erik Johan Sjöö och bodde i Björsäter, fyra mil åt nordost.

Vuxenvärlden muttrade

Huruvida detta med papporna påverkade lilla Birgitta är oklart. Men hon kom att växa upp till en gladlynt, kul, nyfiken och snäll tjej, som varje dag följde en grannflicka med downs syndrom till skolan.

Bannor fick hon enbart den dagen hon krupit runt i sin nya klänning i hönsgården.

Eller förresten...

När hon försiktigt började tala om att bli skådis började den omgivande vuxenvärlden muttra om omoraliska latmaskar som söp och levde i synd.

Mamma Viola hotade till och med att dottern aldrig mer skulle få se henne i livet om hon valde den yrkesbanan.

”Halvfara var verkligen en liten håla, tio år efter sin tid” berättade Birgitta Andersson senare.

”Jag drömde mig ofta bort och brukade skriva påhittade brev till mig själv, där jag låtsades vara en framgångsrik dam.”

Hennes allra första ”roll”?

Ja, på sätt och vis.

För även om hon var flitig på klassens roliga timme, anade nog ingen att Brita, som hon kallades, en dag skulle bli ett av Sveriges stora komiska snillen.

”Ho va la fuller?!”

När hon många år senare återvände till Halvfara som medlem i Knäppuppgänget, efter att ha varit med i nästan varje storstadsrevy värd namnet, höll folk på att tappa hakan åt hennes galenskaper.

”En gubbe som såg vår föreställning utbrast: ”Ja ho va ju roliger, men ho va la fuller?!”

Dit hade resan gått via ett egenhändigt hopsnickrat resande teatersällskap som kallades Atelierteatern och ett misslyckat inträdesprov på scenskolan.

”Jag ansågs behärska tung rysk dramatik, men fick underkänt i komik...”

Vilket inte hindrade att den omstridde regissören Ragnar Frisk lät Birgitta Andersson som 22-åring göra en miniroll i ”Åsa-Nisse flyger i luften”.

”Han anställde mig för att köra en bil utan att förstå att jag saknade körkort. Så de fick knuffa fordonet framåt på nåt vis. Att göra Åsa-Nisse ansågs inte riktigt rumsrent. Men jag hade inte råd att tacka nej till gaget på 200 kronor om dagen.”

Lektion i kärlek

Fem år senare, 1959, fick hon sitt stora genombrott i Hagges ruinspel med numren Sveriges vackraste röst och Sverigebruden. Varefter hon snart var en favorit hos såväl Karl Gerhard som Hasseåtage och Povel Ramel.

Resten är svensk underhållningshistoria, som det brukar heta.

Men också en sorts lektion i kärlek.

För vid sidan av alla sina populära roller kom Birgitta Andersson att leva ett privatliv som – trots stark egen integritet – gav ständiga rubriker.

I tjugoårsåldern hade hon kärat ner sig i en fransman, brevväxlat i ett år, men slutligen slagit bakut när han ville att hon skulle ge upp scenen och bli hans hemmafru i Paris.

Det nyss nämnda giftermålet med Anders Bye sprack i sin tur redan efter tre år, dock efter att ha resulterat i den son, Matti, som hon kallade ”mitt livs största kärlek”.

Lika förälskad blev hon i den dotter, Hanna, som föddes i ett omskrivet samboförhållande med den 18 år yngre författaren Carl Zetterström, son till Kar de Mumma.

När även denna relation omsider upplöstes hade skrattet delvis fastnat i halsen på den så hyllade komediennen.

Bättre än någonsin

Men efter några tuffa år kom hon igen med bravur – och blev kanske folkkärare än någonsin?

Inte minst bland kvinnor.

För nästan alla Birgitta Andersson rollfigurer, såväl i fars som film, var roliga, gladlynta, snabbkäftade och skönt smågalna – men också mer komplexa än man först insåg.

Teskedsgummans man trodde nog hela tiden att han var husets chef. Men alla tv-tittare förstod snart vem som egentligen var smartast i hemmet. ”Tjatgubbe” sa frugan ömsint och lirkade honom precis dit hon ville.

Detsamma med Doris, vars Dynamit-Harry glatt sprängde allt och alla i luften men blev arg om någon talade illa om hans klyftiga fru.

Mycket kärlek där också, alltså.

Ja, inte minst i ”Att angöra en brygga” där hennes Mona ängsligt ropar över vattnet till maken Kalle som är fast på segelbåten och har slagit sig:

”Glisen min, har du kadat dig?”

Folkhemmets roligaste

Stor humor, stort skådespeleri.

För Birgitta Andersson bemästrade alla färger i komikens palett. Det fanns en glimt i ögonen och stuns i repliken som gjorde henne till en av folkhemmets roligaste kvinnor.

Att hon ofta fick tala sin hemtama dialekt gjorde inte saken sämre. Västgötskan är – och det har folk förstått ända från Västgöta-Bengtssons dagar till Galenskaparnas tidevarv – tacksam när det gäller komik.

Men Birgitta Andersson förstod också att använda den kropp som aldrig behövde något gym för att tålas kläs i både förkläde, trolldräkt och galaklänning.

Det finns en underbar scen i just ”Att angöra en brygga” när Birgitta Andersson står i kräfthatt, rosa pumps och en cigarr som en kinapuff i mungipan och säger ”Nu är det jag som för befälet!” 

Att denna kvinna omsider skulle ånga på tills hon blev 92 år, förvånade nog ingen. 

5 oförglömliga roller 

Kräftorna på ön och spriten fast i segelbåten – och mitt i detta dilemma den dåvarande eliten av svenska komiker.

Bland vilka Birgitta Andersson hävdade sig elegant.

Hennes Mona räddar bland annat den läckande båten med en korv, men ror framförallt i land (om uttrycket tillåts) det underbara samspelet på distans med maken, spelad av Lars Ekborg, kvar till sjöss.

När de står och ropar barnsliga kärleksförklaringar till varandra över vattnet är stor komik.

Ej att förglömma den klassiska scenen där hon hänger som en tamp mellan Ekborg och Hatte Furuhagen. 

Att Mosebacke Monarki gjorde en parodi där programledaren Olle Palin plötsligt svullnade upp och fyllde hela rutan och utbrast: ”Åh Göta Petter vad man blir stor av T-sprit!” visar kanske genomslaget.

För norrmannen Alf Pröysens berättelse om ”Teskedsgumman” tog Sverige med storm.

Iförd randig kjol och knut i nacken var Birgitta Andersson hennes perfekta uttolkare; lika kul som klipsk, kavat och kärleksfull. Kanske har det aldrig gjorts en bättre julkalender?

Men rollen innebar också vissa problem:

”Efter den hade jag en tid svårt att få jobb. Alla regissörer såg mig bara som en gammal gumma.”

”Kom och skriv mig det på näsan om du våååågar!” sjöng hon avsiktligt falskt i rollen som den vetgiriga Hedvig Hök i tv-succén ”Från A till Ö”.

Rollen passade henne perfekt. Dramaturgin i varje avsnitt byggde på att Hedvig gick från låtsasbildad till mera klok – tack vare sin ugglevän Helge – och Birgitta Andersson skötte denna övergång med stor finess.

Klädd i basker och rutig kjol cyklade hon glatt in i en barnkammare som med tiden fick allt fler vuxna besökare.

Ingen med näsa för språk och sinne för humor ville missa ”Från A till Ö” – en resa orden runt, som den egentligen hette.

Att 110 procent av svenska befolkningen såg 1979 års julkalender låter förstås som en matematisk kullerbytta.

Men många tyckte så mycket om ”Trolltider” att de även kollade in kvällsreprisen.

Hur mycket av detta som var Birgitta Anderssons förtjänst är förstås omöjligt att säga. Men hennes 12 centimeter långa, smarta och busiga Tova (som senare byter namn till Daisy) i intimt samspel med trollsystern Kleva (Eva Rydberg) fick både publik och kritiker att jubla.

”Magisk” var ett ord som förekom i nästan varenda recension.

Som kuriosa kan nämnas att dräkten som bars av hennes motspelare Stig Järrel (maktmästaren Gorm) senare användes av Sven Melander i rollen som trollet Rulle i ”Nöjesmassakern”.

Med sina blommiga klänningar och galna frisyr skulle Dynamit-Harrys fru ha kunnat avfärdas som en löjlig figur; en blåst bimbo enbart skapad för att Jönssonligan behövde lite kvinnlig fägring.

Men Birgitta Andersson gjorde henne till en fullvärdig medlem i gänget.

Ja, kanske var hon rentav lika smart som Sickan? Det ingen annan fattade av dennes nya lysande plan, fattade Doris. Eller genomskådade dess svagheter.

Doris gav Birgitta Andersson ännu en generation beundrare och hon njöt själv av rollen:

”Det var så trevligt att få spela denna sympatiska, varma och snälla kvinna. Hon är så som jag tycker människor ska vara mot varandra.”