Malin Ackermann: ”Låt hembygdsgårdar bli lokala kulturcentrum”

Hembygdsgårdar har en särskild dragkraft hos mig. Jag vet inte om det är min fascination för varje bygds historia som pockar på uppmärksamhet och drar mig dit. Det vill säga sagan om hur orten kom till och vilka människor som grundade platsen. Tänk att få vara med och skapa en by? Befolka en plats. Det i sig är en hisnande tanke. Varje bygd har sin egen berättelse, precis som varje människa. Byn och människan i världen och en hel värld som omsluter oss alla. Eller är den så hel egentligen?

När jag går runt på hembygdsgårdar får jag ofta en känsla av hur det var att leva i Sverige för hundra år sedan. Det är inte svårt att känna historiens vingslag när man kan känna på husen och få information om hur människor levde då. Jag får inte samma känsla när jag är på museum även om det också är en livgivande upplevelse men på ett annat sätt. På hembygdsgården känns det, på museet tänks det. Eller hur man säger ...

Hembygdsgårdar är mycket viktiga för att främja vårt kulturarv. Vår historia bär på de mest tillgängliga svaren på varför världen ser ut som den gör i dag. Genom att använda det levande kulturarvet kan vi bättre förstå de flesta samhällsproblem vi har i dag. Det är mycket som kommer igen, om än i en annan form och historien blir kartan med vilken vi navigerar.

Läser i vår lokaltidning att medlemstalet i hembygdsföreningar är minskande. Bo Nilsson, ordförande i Västerbottens läns hembygdsförening, föreslår i artikeln att ett nytt modernt synsätt måste användas, ett synsätt där hembygdsföreningar delvis omvandlas till lokalt förankrade kulturcentrum – där även nutiden behandlas. Det låter som ett mycket bra förslag. Hembygdsgårdarna ute i våra bygder kan behöva rustas på fler sätt än med ny målarfärg.

Jag tror mycket på nya former av folkbildning. I folkbildningen är mötet mellan människor och att lära av varandra genom berättande grundläggande. Folkbildning utgår från frivillighet, lust att delta, närhet och tillgänglighet vilket även passar in på hembygdsrörelsen. Jag menar inte att negligera vådan av att den traditionella folkbildningen får minskade anslag men för att minska risken för ökade utbildningsklyftor kan nya former krävas. Former som behöver komma från folket såsom folkbildningen växte fram under 1800-talet, utifrån de stora folkrörelsernas behov av att skaffa sig kunskap och bildning för att kunna påverka samhället.

Då som nu började man samlas på platser som blev viktiga arenor för samtal om demokrati och känslan av solidaritet. Platser att höra till och känna sig delaktiga i samhällsutvecklingen på. Stunder att lära och bli mer nyfiken på bildning. Bildning som håller ihop människor och samhällen.

Låt den nya utbildningsrörelsen starta i hembygdsföreningens lokaler, där kan den växa och få kraft.