Hallå där, Rickard Thunér, vad är det som sitter i väggarna?

–  Människorna som har bott i husen. I varje hus som vi dimper ner i med kameror och annan utrustning finns otroligt mycket spännande historier. Under åtta dagar gör vi ett gediget arbete för att få fram allt som sitter i väggarna. Ibland är det väldigt speciella historier, men vardagliga händelser är oftast lika gripande.

– Förr tillverkades och byggdes föremål och hus för att hålla. Det har vi börjat upptäcka. Många yngre förstår att det gamla har ett bestående värde. Man kan absolut tillåta sig att tapetsera om. Men bor man i ett gammalt hus med gamla fönster får man inte sätta in moderna, hur energisnåla de än må vara. Det vore ett hån mot huset.

– Man känner igen sig. Livet handlar om sköra trådar – de som avgör om man finns till eller inte. Som i ett av höstens program: hade en person ur den hushistorien valt att inte kliva i båten, som han brukade göra, hade de nuvarande husägarna inte stått här i dag. Sådant ryser man av att höra. 

– Sedan tror jag att tittarna uppfattar och uppskattar att programmet kräver stor arbetsinsats och tar tid att göra. Det är gedigen SVT-kvalitet.

– När de som bor i huset får mina historier berättade för sig. Då sitter vi oftast ner under ett par timmar, även om det bara blir tre, fyra minuter i TV. Husägarna tycker det är otroligt spännande, nerverna är utanpå.

– I år kommer tittarna att känna igen husägarna vi besöker. Det är välkända personer vars hus tittarna får fördjupa sig i under en timme. Jag kan lova att det blir jätteroliga program! [Sedan intervjun gjordes har det framkommit att bland annat besöks Malin Berghagens släktgård och Bingo Rimérs prästgård, reds anm.]

– Väldigt många. Jag följer flera av husägarna på sociala medier. Många fortsätter att renovera där vi har börjat och utvecklar husen på ett väldigt fint sätt. Och ibland händer något extra. Som när ett rum i ett hus i Dalarna blev kulturminnesmärkt efter att vi varit där och lyckats identifiera vem som hade målat de förtjusande blommorna på väggen. 

– Alla som deltar vill veta allt om sitt hus, men alla vill helst ha en rosenskimrande historia. Ibland är den dock fylld av sjukdomar, sorg och död. Som när vi upptäckte en piga som hade haft ihjäl ett barn. Sådant känns tungt att berätta.

– Under alla år har vi bara haft en sådan historia. Spöket visade sig aldrig men det fanns starka belägg för att ett väsen fanns i huset. Annars ägnar vi oss inte åt spökerier, bara åt verkliga människor.

– De finns i hela Sverige. Vi vill ha så stor spridning i landet som möjligt. När vi väljer medverkanden får det gärna finnas en historia att bygga vidare på. Sedan måste ju husägarna vilja och orka vara med, det tar ju rätt mycket tid i anspråk.

– Det yngsta vi har haft byggdes på 1920-talet. Yngre än så kan det nog inte vara för att ha något av värde att berätta.

– Skriv ner det du vet, även det som händer nu, vad ni har gjort med huset, renoveringar och så vidare. Då blir det lite lättare för nästa generation som tar vid. 

– Jag hoppas att programmet får finnas kvar. Det finns mängder av historier som behöver berättas. Men vi har ännu inte fått besked.