Fjällstugan knäpper i kylan och över natthimlen jagar ett färgsprakande norrsken som är så anslående att till och med en fjällvan ripjägare lämnar kaminvärmen och går ut för att titta.

Tillsammans med jaktkompisarna, som snarkar i storstugan, har han tillbringat några slitsamma dagar på snöskor längs de branta fjällsluttningarna.

Nu fastslår ripjägaren att skenet slår allt som han har hittills har sett i den vägen. Sedan tillägger han:
– Det går inte att se sig mätt, allt förstärks när det inte är något konstgjort ljus i närheten. Själv bor jag i norrländsk glesbygd, men att vistas här ute är något helt annat och jag har återkommit många gånger.

25 kilometer till vägen

Här bor barnfamiljen Nilsson-Vikingsson: Mamma Annika, pappa Jakob och de två barnen John och Aron. I alla fall under tre månader då paret är stugvärdar och sköter verksamheten åt STF i Tarrekaise norr om polcirkeln. Den ligger vid Padjelantaleden strax utanför Sarek.

Området är en del av det som sedan länge kallas för Europas sista vildmark. Visst finns det andra otillgängliga platser, men den som fritt vill röra sig i ett lika stort område utan att behöva ta hänsyn till vägar och byggnader måste söka sig utanför Europa.

– Det är få förunnat att bo så ödsligt. Det här går ju inte att köpa för pengar. Samerna har med all rätt tillgång till området, för övrigt finns det bara STF:s stugor, säger Annika.Jakob Vikingsson fyller i:
– Visst är det en dröm som går i uppfyllelse, att få vara nära naturen med barnen. Också vardagsrutinerna blir givande.

Det är 25 kilometer till närmaste väg och skoter, skidor eller (i nödfall) helikopter är de enda fortskaffningsmedel som fungerar om familjen måste ta sig till Kvikkjokk.

Sjukt förberedda

När de anlände var en av deras första åtgärder att utforska de närmaste omgivningarna, skaffa ett rejält lager med upphuggen ved och organisera en fungerande vardag.

– Knepet är att vara förberedd, speciellt maten har tagit tid, säger Annika Nilsson. Men vi märker att väl här är det mycket som är lättare än hemma. Vi slipper storhandlingar och stress.

Samer i arbete med renar, naturbevakare, skidåkare, fiskare, ripjägare och skotergäster tittar in för att handla lite från den sparsmakade butiken eller för att äta lunch. Andra stannar i flera dagar. En stor del av dem lever i trakten, för dem är omgivningen ”hemma”. Andra har rest långt för att uppleva norrsken och lappländsk vinter.

För Annika och Jakob är det först nu, i skarpt läge, som det visar sig om allt fungerar. Om skidor och packpulkor håller måttet, om kläder till vuxna och barn är riktigt prioriterade och om de tänkte rätt när de förberedde maten.

200 portioner spagetti

Annika visar menyn som mestadels består av sådant som hon har tillrätt och torkat i förväg hemma i huset utanför Skara. Sammanlagt rör det sig om 200 portioner spagetti med köttfärs, tortellini, korv med bröd, thaimat och renskav.

– Lever man så här blir maten viktig. Dels förflyttar vi oss mycket, vardagen är fysisk i allra högsta grad, dels tröttnar man på frystorkat. Det vet ju alla som gått i fjällen. Men vi har med oss tillräckligt och det enda jag kan få riktigt begär efter är färska grönsaker som är en bristvara här i Terrakaise.

I menyn finns också insprängd plats för röding från sjön Tarraure som ligger ett hundratal meter från huset. Men i dag, trots att det är en strålande dag, då familjen gör sitt första försök med pimpelspöna infinner sig inte fiskelyckan. Det kommer att ändras till det bättre snart, men för tillfället lägger de spöna åt sidan och sträcker ut sig på renfällar i solen.

Planerat för skräckscenarier

På frågan om de aldrig känner sig oroliga över att bo så isolerat med små barn, dessutom under vintern, skakar både Annika och Jakob på huvudet. Nej, eventuella faror har de värderat och tagit ställning till långt innan de tog skotern den sista sträckan från Kvikkjokk.

Båda två är duktiga på sjukvård, Annika efter många år som scout och Jakob efter sin tid i Försvarsmakten. De har planerat inför diverse skräckscenarier och vet hur de ska agera om olyckan är framme. Bland det värsta tänkbara är något som först låter ganska trivialt – att John eller Aron sätter i halsen – då finns det ingen hjälp och föräldrarna måste lösa situationen och göra det snabbt.

– Samtidigt tänker jag på allt jag inte behöver oroa mig över. Biltrafik existerar inte, sjöarna är frusna och varma kaminer är barnen vana vid hemifrån, säger Annika.

Högg sig i tummen

Sedan visar hon upp en sargad tumme, resultatet av vedhuggning som inte gick som planerat, och nämner att det i bakhuvudet ändå alltid finns en riskkalkyleringen. Varken hon eller Jakob beskriver sig som speciellt våghalsiga, men nu är de extra försiktiga på skidorna. Ingen av dem vill skada sig. Det behöver inte handla om något dramatiskt. Men en stukad fot, ett trasigt knä eller en bruten handled – sådant som i vanliga fall skulle resultera i ett läkarbesök och en kortare sjukskrivning – kan omkullkasta hela fjällvistelsen.

– Faktum är att det inte krävs så mycket mer för att vi skulle behöva åka hem, säger Jakob.

Tillbaka vid stugan står vattenhämtning på schemat. I den högre terrängen, under Tarrekaisemassivet toppar finns en källa som ofta är öppen trots rejäla minusgrader. Dit är de stora 25-litersdunkarna lätta att bära, hem vore det en plåga. De har hittat ett fungerande system med att dra de fyllda dunkarna med rep över snön i det svaga medlutet, men helt enkelt är det inte.

– Det känns ungefär som att rasta en stor hund, säger Annika.

Börjar du inte sakna vardagliga bekvämligheter?
– Nej, inga. Jo förresten, eltandborsten!

Detta är familjen Nilsson

Namn: Annika Nilsson, Jakob Vikingsson, och barnen John och Aron.
Gör: Civilingenjör och konsult med grundvatten som specialitet, respektive kvalitetschef.
Drömmer om: Lever redan i vår dröm.

Detta är världsarvet Laponia

• STF:s fjällstuga Tarrekaise ligger vid Padjelantaleden med det pyramidliknande fjället Staikas två toppar och glaciär inom synhåll.

• Närmaste väg finns 25 kilometer söderut i fjällbyn Kvikkjokk med ett tiotal fastboende.

• Området Laponia är Europas största sammanhängande område med så gott som orörd natur.

• Det omfattar 9 400 kvadratkilometer och rymmer de fyra nationalparkerna Sarek, Muddos, Padjelanta och Stora Sjöfallet samt naturreservaten Sjauna och Stubba.

• Laponia infördes på Unescos världsarvslista 1996.