”Om de inte vill prata med mig för att jag är kvinna ber jag dem gå”

Med motorsågen i handen visar Barbara oss in på en liten skogsstig. Höga granar med rikligt av guldbruna kottar i topparna omger den lilla stigen.

– Jag älskar min skog. Här kan jag gå i timmar och leta svamp när jag inte är upptagen med skogsarbete, säger hon och pekar uppåt.

– I år är det ovanligt många kottar på just de här träden, tillägger hon.

Land är på besök hos Barbara Ising, 60 år, på Hörlinge gård vid Finja strax utanför Hässleholm. Här äger hon 334 hektar skog som breder ut sig på båda sidorna av riksväg 24 som leder till Örkelljunga.

Anor från 1800-talet

När vi kör en runda genom hennes skog och stannar vid några timmerstaplar befinner vi oss ett par kilometer från själva gården som har anor från 1800-talet. 

Under gårdens storhetstid fanns här eget tegelbruk, egen kvarn, ett bränneri och ett elverk.

– Då bodde och arbetade här som mest 262 anställda under somrarna, berättar Barbara.

I dag är det bara Barbara som är kvar på gården. Hennes man Torsten Ising avled 2017 och hennes barn har flyttat hemifrån. Det har varit tufft att som ensam kvinna ta över driften av den stora gården och skogen. 

Mansdominerad bransch

Hon har flera gånger fått kämpa i motvind mot den mansdominerade branschens fördomar.

– De första åren efter det att Torsten gick bort hände det att folk som kom till gården inte ville prata med mig utan med en man. Då sa jag till dem att de kunde försvinna härifrån om det inte passade.

Snabbt fick besökare och inhyrd personal lära sig att Barbara var en kvinna med skinn på näsan som visste hur det skulle gå till.

– Jag är uppväxt på ett medelstort lantbruk i Polen och pappa fostrade mig och mina syskon till att bli tuffa och klara oss själva. Om det var något vi inte klarade sa han bara att vi skulle försöka själva tills det gick – om det så krävdes tio misslyckade försök.

Reparerar maskiner

Hennes pappa hade också en liten mekanisk verkstad och där fick hon lära sig att reparera lantbruksmaskiner, något som hon har haft stor nytta av på Hörlinge gård.

Under ett besök hos polska vänner i Sverige i slutet av 1990-talet träffade hon den över 20 år äldre Torsten Ising. De blev ett par och runt millennieskiftet flyttade hon in på hans släktgård i Hörlinge.

– Jag väntade tills min dotter var tolv år och slutade mellanstadiet i Polen så att det blev en naturlig övergång för henne att börja i en ny svensk skola.

Gården är som en by

Släktgården hon kom till var gigantisk. Den är fortfarande som en egen liten by. De gamla längorna som är byggda med tegel från gårdens tegelbruk står kvar, liksom kvarnen och från väg 24 ser man på långt håll det gamla bränneriets skorsten.

Det mesta av skogen runt omkring tillhör gården. Det började redan på 1800-talet med att Torstens farfar bit för bit köpte in skogsremsorna som omgav gården. Det blev några hektar här och några hektar där, vilket man kan följa på de gamla kvittona som finns sparade. I dag är det sammanlagt en bit över 617 hektar, av vilka 334 utgör skogsmark.

– Det är mest gran men jag har också lite lövskog, bland annat ung bokskog.

Till gården hör också ett 20-tal hus, gamla arbetarbostäder, som Barbara hyr ut.

– Förutom skogen sköter jag också underhållet av husen själv. Efter varje storm måste jag inspektera så att inget blåst sönder och att taken är täta.

Maken ritade huset

Gårdens huvudbyggnad, som är på 400 kvadratmeter, är däremot ny. Den lät Barbara och Torsten bygga sedan deras gamla hus totalförstörts av en brand 2005.

– Branden började i ett gammalt kylskåp. Det var en katastrof men Torsten ritade själv vårt nya hus. När jag såg hans ritning sa jag: ”Oh my God. Det är mitt drömhus.” En precis likadan husritning hade jag gjort när jag bodde i Polen.

Under deras äktenskap tog Barbara lika stor del i gårdens skötsel som sin man. Det underlättade för henne när han avled och hon lämnades ensam kvar med dottern Sandra och deras gemensamma son Carl.

– Efter det att Torsten dog trodde alla att jag skulle sälja gården. Varje dag låg det en lapp i brevlådan från spekulanter. Men jag vägrade.

Sköter mycket själv

Helt själv sköter hon dock inte gården.

– Jag har en pensionär som tidigare arbetade för Skånetimmer som jag rådfrågar och jag hyr in hjälp vid gallring och avverkning.

Den dagliga verksamheten sköter hon dock själv. Det innebär regelbundna inspektionsrundor i markerna, framför allt för att förebygga skador och motverka skadedjur.

Tidigare var hon ute minst en gång i veckan och tömde sina fällor på granbarkborrar.

– Om man inte tömmer dem regelbundet lockar de genom sin doft fler granbarkborrar till skogen, säger hon.

Varsamt skogsbruk

Angreppen på hennes skog har avtagit. Men det har haft sitt pris. När vi står på gårdsplanen pekar Barbara mot en kalhuggen skogsslänt på andra sidan riksvägen.

– Jag var tvungen att hugga ner alla träd där för att få bukt med granbarkborrarna, säger hon.

Kalhuggning är annars inget hon gillar. Hon förespråkar ett varsamt skogsbruk och är rädd om sina svampställen och den avkoppling som skogen ger henne.

– När man arbetat med röjsågen åtta timmar i sträck är det skönt att bara gå runt och njuta av vindens sus i trädkronorna, säger hon.