Barbros son högg ihjäl sin fru: ”Jag kan inte förstå varför min son blev en mördare”

Barbro var på jobbet som skolassistent när lugnet bröts av ett mobilsamtal från hennes man Leif: ”Vi måste åka till socialen. Vi har fyra barnbarn som väntar på oss där. Jag undrar också varför.”

När de fick vi veta vad som hade hänt vändes verkligheten helt på ända. Stefan, deras 42-årige son, hade med kniv tagit livet av sin hustru. I deras hem.

– Det var så ofattbart och overkligt att det först inte gick att tro på. Vår äldste son, han som alltid var så glad och snäll, var han en mördare? Det var som att hjärnan gick i stå. Under en lång period visste jag inte vad jag tyckte, tänkte eller kände, säger Barbro.

– Vi hade inga som helst föraningar om att ett mord kunde inträffa. Men vi var rädda för att Stefan kanske skulle ta livet av sig eftersom han mådde så dåligt och ofta var uppjagad. Familjen hade kommit i ett ekonomiskt läge där det inte längre fanns någon lösning.

Bråkade om pengar

Stefan åkte, enligt polisutredningen, hem från sitt arbete på förmiddagen. Bråket som uppstod med Lise, precis efter att hon lämnat deras yngsta barn på dagis, handlade av allt att döma om att familjen inte hade pengar till mat och hyra. Efter mordet kontaktade Stefan en granne och berättade om vad som hade hänt.

– Kvällen innan hade det också varit ett stort gräl och min man Leif bestämde sig för att för att kontakta och prata med Stefan dagen efter. Vi tror att Leif var utanför lägenhetsdörren i samband med händelsen även om han inte hörde något ovanligt. Vi hade nyckel, men den hade han glömt. Leif har än i dag svåra känslor kring att han inte kunde ta sig in och kanske förhindra mordet, berättar Barbro när vi ses i deras hem i utkanterna av Stockholm.

Tiden direkt efteråt var kaotisk. Barbro och Leif fick ta hand om barnbarnen, då 5, 9, 15 och 17 år gamla. Plötsligt var de utan både mamma och pappa.

– I början var det mest en strid för att överleva och få allting att fungera. Varken jag eller min man fick utrymme för våra känslor, och inte barnbarnen heller. De var inte ledsna eller grät eller var olyckliga som man hade kunnat förvänta sig. Vi pratade förstås om vad som hade hänt, och de kunde heller inte förstå varför det gick så överstyr, säger Barbro och slår ut med händerna:

– Det är just det som gör det så maktlöst. Att vi fortfarande inte vet exakt vad som utlöste allt, att vi inte fått någon hel förklaring. Varje gång vi försöker ta upp ämnet är det tabu.

Varför väljer du att berätta om det som har hänt?
– Jag har ett behov av att prata om det, för jag får ingen ordning på det. Jag vet ju vad som hänt, men känslomässigt går det inte in. Samtidigt vill jag också få andra människor att förstå att bara för att man har en son som gjort någonting hemskt så är man själv inget monster.

Hur är det att vara mamma till en mördare?
– Förfärligt. För jag kan inte tänka mig att min son har begått ett mord. Det är ju bara sådant man läser om i tidningarna. Jag har också svårt att förstå att Lise är borta. Men förutom att den yngste killen blev kallad ”mördarungen” ett tag har vi alla klarat oss från tissel och tassel i omgivningen, vi har mötts av bra förståelse. Ändå vill jag inte gå ut med vårt efternamn nu för att ändå undvika eventuellt prat.

Skuldbelägger du dig själv?
– Nej. Jag vet inte vad jag hade kunnat göra mer och bättre. Men kanske skulle jag ha slagit näven i bordet tydligare: ”Nu får det vara nog, ni måste lära er att leva efter era tillgångar!” Dessutom är Stefan en vuxen människa med eget ansvar.

Svårt för barnen

Ibland faller Barbro i oväntad gråt. Det kan ske när som helst. Även de äldsta barnbarnen har i dag stunder som lamslår. Värst är det för Joel, 22 i dag, som knutit allt inom sig. Förrförra hösten lades han in på sjukhus flera gånger för att få dropp eftersom han vägrade äta.

– Med hjälp av psykiatrivård är Joel på väg tillbaka och är arbetsför igen. Jens klarar sig lite bättre eftersom han är en mer öppen och social person och gärna pratar om allt. Justin och Julia har faktiskt klarat sig utan större problem eftersom de var förhållandevis unga när mordet skedde och inte läste så mycket om det i olika medier, säger Barbro som är med i Fateg (Föreningen anhörig till en gärningsman):

– Vi har bland annat en intern grupp på Facebook där vi helt öppet skriver till varandra. Det är nyttigt för oss. Vi hjälps åt med att försöka förstå och förhoppningsvis må lite bättre.

Känner ni er också som brottsoffer?
– Ja. Vi har ju också mist någon och drabbas lika hårt som andra. I vårt fall har en mor fått begrava sin dotter och en fyrabarnsmamma. Men vi har fått begrava en son och en pappa levande eftersom han sitter i fängelse. Vi fick ekonomisk hjälp när vi behövde skaffa större boende och annat när vi tog hand om alla barnbarnen, men annars har det inte funnits stöd och information. Den enda som brytt sig om oss var en polisman som brukade komma hem till oss och berätta om vad som hände i utredningen.

Hur har du förändrats av mordet?
– Jag har blivit mer tolerant för vad folk gör. Jag dömer inte längre och säger ”Lås in och släng bort nyckeln!” om något hemskt händer. Nu inser jag att det kan finnas ett skäl och en förklaring bakom. Som de andra som drabbas oftast är helt oskyldiga till.

Pratade inte på ett år

Barbro var på plats under rättegångsdagarna. Såg Stefan sitta vid skranket, i häkteskläder med händer och fötter fastkedjade vid midjan. Upptäckte att han varken ville prata eller ha ögonkontakt med henne. Först ett år efter brottet sågs de igen, när Stefan hade börjat avtjäna sitt 15-åriga straff.

– Det var väldigt jobbigt att inte ha någon som helst kontakt med honom under så lång tid, att inte på något sätt få byta ett ord med honom. Det var så mycket tankar och frågor. De försökte få Stefan att erkänna mordet genom att ta hans barn till häktet. Men när han inte gjorde det fick han inte träffa barnen heller.

En gång i månaden åker Barbro och Leif till Stefan på Kumlaanstalten, och ibland i sällskap med Joel, Jens eller Justin. Julia, som nu blivit nio år, har fortfarande inte fått träffa sin pappa även fast hon själv vill. Socialstyrelsen motsäger sig det med hänvisning till att hon kan ta skada av det.

– Stefan tycker också att det är sorgligt. Joel bor fortfarande hos oss, men Julia flyttade ganska snabbt till en fosterfamilj och Jens och Justin till Stefans syster Sandra i Norrland. Stefans yngre bror har däremot stängt av allt: ”Det är inte min bror som gör sådana saker”, säger han bara.

Hur var det att träffa Stefan första gången efter mordet?
– Mycket märkligt. Det var en helt annan Stefan än innan. I dag har han öppnat upp sig lite mer. Men än är han sig inte lik och har fortfarande inte erkänt brottet. Han säger ingenting om dådet. Han pratar alltid mer om andra än om sig själv.

Tror du att han minns vad som hände?
– Nej, min tanke är att han blev så ursinnigt arg att han tappade allt för en stund. För annars gör man inte något dylikt. Men jag tror ändå att det någon gång då och då ploppar upp minnesglimtar i honom. Det måste det ju göra. Fast Stefan vågar nog inte släppa fram minnet och tankarna helt eftersom han måste skydda sig själv. Än i dag vet vi inte vad som händer i Stefan. Ibland skriver han att det inte är roligt. Det är ungefär det enda vi får ut.

Orolig för frisläppandet

En dag har Stefan avtjänat sitt fängelsestraff. Som ett led i förberedelserna hjälper Barbro och Leif honom med det praktiska kring den miljonskuldsanering han behöver genomföra. Barbro har även anmält sin son till bostadskön så att han förhoppningsvis har någonstans att ta vägen.

– Jag är inte rädd för att han ska begå någon liknande våldshandling igen. I så fall måste han bevisligen först bli väldigt, väldigt trängd. Men det finns ju oro för hur han ska klara sig när han kommer ut… Vad kommer att hända? Får han något jobb? Vill ungarna veta av honom då? Kommer han att fungera över huvud taget? Jag och min man blir äldre för varje och år och får mindre kraft till att kunna ställa upp på det som nog kommer att krävas.

Älskar du fortfarande Stefan?
– Jo, det gör jag väl kanske… Han har ju förstört livet för en hel samling människor som blivit starkt påverkade. Det är väldigt splittrade känslor som jag inte riktigt kan greppa. Ibland är jag så himla arg, och ibland tycker jag så synd om honom. Det är jättesvårt det där…

Fakta: Drabbade anhöriga hjälper varandra

• I Sverige inträffar genomsnittligt ungefär 100 fall av dödligt våld per år (mord, dråp och misshandel). Antalet fall har i princip varit konstant sedan 1975.


• För anhöriga till en mördare finns organisationen Fateg (Föreningen för anhörig till en gärningsman) som arbetar för att samhället även ska ge hjälp till de indirekt drabbade i gärningsmannens familj. Medlemmarna i föreningen hjälper och ger varandra stöd på olika sätt.

-----