28-åriga Petra: Min livsuppgift blev att ta över pappas äppelgård

Änglagård ligger naturskönt i kuperad terräng i Finströms kommun mitt på fasta Åland. Landskapet beskrivs som Finlands äppelträdgård och stor del av de äpplen som odlas här transporteras direkt till fastlandet, så även Petras.
När hennes föräldrar tog över efter Petras farfar som odlat grönsaker var gården i dåligt skick. Föräldrarna bytte inriktning och kämpade stenhårt med att bygga upp gården igen.

– I mina ögon är Änglagård en väldigt vacker gård. Jag har kärlek till vartenda träd och varje bergsknall. Det är en ganska liten gård om man räknar till ytan och den passar perfekt för min äppelodling på 15, 5 hektar, beskriver Petra.

Väljer sorter noga

Hon driver gården ensam, men anlitar säsongspersonal till skörden. Här finns runt 45 000 äppelträd av 13 olika sorter. De flesta är de två smakrika, svenska äppelsorterna Santana och Rubinola. 

Petra väljer sorter så att plockningssäsongen optimeras och efterfrågan möts, men också efter vilka träd som fungerar på gårdens marker och lägen.

– Jag måste anpassa mig till var frosten stannar, var det blåser, var det är skugga. Jag får helt följa med naturen.

– Min favorit att odla är Santana. Det är ingen lätt sort, men den fungerar på mina marker och kan utvecklas. Min favorit att äta är Zari, ett väldigt saftigt äpple med en perfekt kombination av syra och sötma, säger hon.

Petra bor i sitt barndomshem, ett vitt tegelhus i två plan som stod klart 1997. Från vardagsrummet har hon utsikt över sorteringshallen och en del av äppelodlingen. Här blommar July Red i en backe där solen vandrar från öster till väster. 

Egna bin pollinerar

Mellan två rader äppelträd står fyra bikupor och surrandet från blommorna är konstant. De flitiga små medarbetarna är Petras egna. 

– De är främst till för pollineringen. Förut tog vi honung av dem också, men nu låter jag en biodlare i trakten ta honungen mot att han sköter om bina. Tiden räcker inte till allt, konstaterar Petra.

Bakom sorteringshallen slingrar en smal röd grusväg ner över ägorna. Petra hämtar en hink med en bottenskyla foder och öppnar grinden till betesmarkerna. På Änglagård finns också ett cirka 40-tal Highland Cattle-boskap; kor, kalvar och avelstjurar. 

– De kan vara lite skygga, berättar Petra. 

Föder upp kor

När vi hittar dem står de under en träddunge, men kommer när hon skramlar med hinken och ropar: Kuddorna kom! Kuddorna kom!

– Vi skaffade dem främst för deras egenskaper som betesdjur, men också för att vi saknar ladugård och de kan vara ute året runt, berättar hon.

– Det finns nog inget djur som betar så vackert som Highland Cattle, ler Petra medan korna sakta närmar sig hinken. 

Förutom att hålla landskapet öppet får de också hjälpa marken att återhämta sig när äppelträden förnyas.

Det som var trött och slitet omvandlas nu till betesmark. Korna gödslar och trampar så att jorden luckras upp och får nytt liv.

Älskar sina kor

Petra har lagt ner mycket arbete på att avla på de kor som har lätta kalvningar, får frisk avkomma och har bra lynne. 

– De är lite annorlunda än vanliga nötkreatur. De har det vilda i sig väldigt starkt. Men när de väl känner tillit är det en så häftig känsla, att ett djur kan visa en sådan kärlek, säger hon.

Korna är värda sin vikt i guld för Petra.

– De har räddat mitt liv många gånger, till dem har jag alltid kunnat fly när livet har varit för tungt. Jag går till dem och hämtar kraft, berättar hon.

Stod pappan nära

Och kraft har hon behövt hämta. Det skär en 70-väg rakt genom Änglagård, på samma väg förolyckades pappa Peter en natt i augusti 2019.
De skulle ha börjat skörda på morgonen efter och anställda väntade på att börja jobba. 
Hela hennes värld var i spillror och hon visste inte hur hon skulle överleva.

– Jag trodde att jag också skulle dö när pappa dog. Vi stod varandra så nära. Ända sedan jag var liten har jag följt i hans fotspår. 

– Det var en jättechock när han dog, jag kände mig övergiven och lämnad. Han hade lovat att inte lämna mig, fortsätter hon.

Ville ta över

Trots att Petra var i chock fick hon samla ihop sig och se till att skörden kunde börja redan nästa dag.

– Jag visste ju att skörden måste in, äpplena var mogna, säger hon.Petra har alltid vetat att hon skulle bli bonde, redan som sexåring sade hon till sin farfar att hon skulle ta över en dag. Nu kom den dagen alltför snabbt.

– Jag hade egentligen planerat att vara utomlands på andra gårdar för att lära mig först. Tyckte att jag saknade tillräckligt med kunskap och önskar så att jag skulle ha fått ha pappa kvar när det var dags att ta över.

Det formella generationsskiftet av Änglagård är inte helt klart. Det är en lång och krävande process som kompliceras av arvsskiftet. 

Fick kämpa

Petra har fått höra både hejarop och tvivel. Tvivlarna har inte varit nådiga, men Petra har fått stöd av andra bönder som själva har upplevt olika problem och velat peppa henne. 
Hon har också fått hjälp av Ålands Trädgårdshall och Ålands Hushållningssällskap.

– Jag fick höra att gården inte går att driva på egen hand. Det tycker jag att jag har motbevisat både för mig själv och andra. Det handlar om vilja. Jag ville se att jag dög till.

– Jag är ganska stolt över mitt pannben. De senaste åren har jag märkt hur envis jag är, säger hon.

Nu har det gått några år sedan Petra tog över driften på egen hand och utmaningarna har varit många.

Ekonomin är tuff. Gården som var under uppbyggnad och hade stora utgifter var nästan maxbelånad när pappan gick bort.

– Jag försöker ta hand om det som redan finns istället för att köpa nytt och investerar bara i det absolut viktigaste.

Hoppfull inför framtiden

Ovissheten i att aldrig veta hur skörden ska bli är jobbig. Men Petra kämpar för att inte tappa hoppet.

– När jag är som mest stressad och uppgiven på grund av olika problem, försöker jag tänka på att jag behöver inte lägga mig i allt. Att jag kan försöka låta naturen sköta sitt. Förutsatt att den är rätt behandlad är den stark och kan ofta reda upp saker bättre än vad jag kan, säger hon.

Hon tränar både löpning och på gym för att stärka sig både fysiskt och psykiskt. 
Det finns en dröm om familj och barn, men det får vänta. Att bearbeta sorgen efter pappan och att hitta sig själv tar tid.

– Om fem år hoppas jag kunna titta ut över gården och se att både den och jag mår bra. Att jag kan var nöjd med att ha arbetat hårt och se att det växer bra, att korna tar glädjeskutt på betena, säger Petra.