Jakob och Alice: Vi ville starta en mjölkgård med små medel

Det är vårmorgon och vi följer med tre generationer Liljebäck när de driver korna över vägen mot Pajala. 

Farfar Gunnar sköter grindarna och sonen Jakob driver på med sin ettårige son Lukas hängande i en bärsele på magen . 
Korna har nyligen släppts ut för sommaren och gräset i hagen ned mot älven är ljusgrönt och saftigt

Alice och Jakob Liljebäck kom hit för tre år sedan. Då hade de två barn, Alfred och Elias och sedan dess har familjen utökats med ytterligare en son, lille Lukas.
Flyttlasset gick från Nya Zeeland på andra sidan jordklotet. Att det blev Stråkan i Överkalix kommun är ingen slump, det är här Jakob har sina rötter. 

Bor i granngården

Familjen bor nu i granngården till Jakobs föräldrahem. Pappa Gunnar Liljebäck berättar att familjen flyttade hit från andra sidan älven omkring 1850, till ett så kallat krono-nybygge.

– Jakob tillhör den femte generationen, så vi är lite som nykomlingar, skämtar Gunnar.

Helt nya i Östra Stråkan är i alla fall Alice och pojkarna. Hon kommer från England, men hennes föräldrar köpte en gård på Nya Zeeland. Så hennes första flytt till annat land gjorde hon som 14-åring - ett antal år innan hon träffade Jakob. 

Alice berättar:

– När jag senare gick på universitetet och kom hem till gården, fanns en anställd från Sverige som var ny för mig.

På den vägen blev det, och tycke uppstod.

– Det är nog världens äldsta historia, säger Jakob och ler.

Andelsägd mjölkgård

Även om kontrasten mot deras tidigare liv är stor, är arbetet med mjölkkor detsamma. 
Jakob jobbade inom mjölkproduktion under elva säsonger på Nya Zeeland och två säsonger i England. På Nya Zeeland var han och Alice under några år så kallade sharemilkers. 

Det är ett slags andelsägande eller arrende där man i vissa fall äger korna och i andra fall inte. Men att man står för exempelvis maskiner, mot att man får en viss procent av mjölkproduktionen.
Och lite av den modellen har Jakob och Alice nu fört med sig till Stråkan.
För de äger inte gården där de bor och har sin mjölkbesättning, utan arrenderar den av grannarna Karin och Rolf Kvist.

Korna går ute

Det är mer ovanligt i Norrbotten att man inte äger sin mark och sina byggnader själv. 

– Jag vill visa att det går att starta mjölkproduktion med förhållandevis små medel, säger Jakob.

Paret vill testa både driftsformen och lite nya sätt att hålla mjölkkor. Till exempel vill de att korna ska gå ute i sex-sju månader om året, med utfodring. Det är länge med Norrbottensmått mätt eftersom snön ligger kvar här i nästan sex månader. 
Korna vallas in till mjölkningen till den inköpta begagnade mjölkgropen. Paret har kommit fram till att även om detta tar tid ändå är att föredra framför att ha korna inne hela tiden.

– Jag tycker att de två åren vi varit igång har gått bra, jag nöjd med omsättningen i det nystartade företaget, säger Jakob.

Prioriterar barnen

Han säger att företaget har stor potential, och att de skulle kunna satsa hårdare, men har prioriterat sina tre småbarnen också.
Alice driver även ett eget företag som livscoach, med klienter från både Sverige och utlandet, som hon mestadels sköter hemifrån 
Det finns fördelar att vara här i Stråkan, barnen har Elisabeth och Gunnar, farmor och farfar nära. Att det flyttat in en ung familj som inte är rädd för att hugga i är bra för byn i största allmänhet.
Jakob och Alice funderar såklart på framtiden. De säger sig inte ha några fasta planer just nu. Det är mycket som skulle gå att göra, som att sälja produkter från gården. 

Saknar lokala grönsaker

Samtidigt ser de sig inte som försäljare och har heller inga planer på att bygga en ny ladugård.

– Vi tänker mer på vad vi kan göra här, efter de här förutsättningarna. Vi ska utvärdera det här projektet så småningom. säger Jakob.

Saker som de saknar från Nya Zeeland är kollegor, det fanns så många mjölkgårdar i närheten. Med detta följde en service och exempelvis tillgång på reservdelar, som de såklart inte väntat sig i Norrbotten.

– Privat saknar vi tillgången på exempelvis grönsaker, säger Alice. Vi abonnerade på avokado i Nya Zeeland, till exempel.

– Men vintern här i norra Sverige är magisk med snö och ett lugn, fast den kunde gärna få vara ett par månader kortare, fortsätter hon och ler.

Vana vid kalvarna

Den röda tråden i Liljebäcks liv verkar i alla fall vara ett liv på landet - någonstans i världen. Det märks inte minst på barnen, som är uppfostrade i den andan. 
De äldre pojkarna Alfred och Elias visar stolt kalvarna i olika storlekar. De rör sig vant inne bland djuren och förklarar att kalvarna vet att vi är människor eftersom vi har två ben. 

De visar även sin blomsterodling samt en nyodling av en kvadratmeter på gårdsplanen. Där förklarar pojkarna att de sått korn. På frågan om de ska mala mjöl av kornet, så blir svaret att de ska göra halm. Pojkarna verkar ha tänkt över verksamheten.

Det skulle gå att göra mycket här i trakten, men det är kanske inte för vem som helst

Tre mjölkgårdar kvar

Liljebäcks är i mångt och mycket sällsynta, bara detta att starta mjölkproduktion i en tid när många lagt ner.
Överkalix var som många landsortskommuner en gång fullt av småbruk med enstaka kor. Idag finns tre mjölkgårdar kvar, vilka i sin tur brukar stora delar av bygdens marker.

– Det skulle gå att göra mycket här i trakten, men det är kanske inte för vem som helst, säger Jakob.

Paret Liljebäck är båda uppvuxna på bondgårdar, så det underlättar. Jakobs tre syskon jobbar alla med jord-och skogsbruk.

Farfar är med

Jakob tycker att Sverige är ett land där det är svårt att nystarta, på Nya Zeeland fick de chansen som andelsmjölkare/sharemilkers. Sättet att gå in med en egen insats på annans gård, liknar lite det de gjort här i Stråkan.
Jobbet väntar nu, och Jakob tar minstingen Lukas i bärselen till traktorn och så kör de några balar. Farfar kör sin traktor, Alice och pojkarna går in huset och så fortsätter denna dag vid Kalixälven.