Humle & Dumle uppfanns av småfull ryss

Jag är Humle. Och jag heter Dumle.

Så började alltid sången av de små matfixerade skafferitrollen på andra hyllan i kapten Bäckdahls skafferi. Omgivna av syltburkar, smörbyttor och saltkar. Två storögda figurer med munnen på sned, i vit krage och svart fluga.

Den ene barhuvad, den andre med platt kubbhatt. Efter några ord till alla snälla barn öppnades matskåpet av en gråsprängd, pensionerad sjökapten med skepparkrans och runda glasögon.

Den fortsatta dialogen mellan matskåpets ägare och figurerna anknöt till årstid och trädgårdsodling, men i synnerhet var det kulinariska funderingar kring frågan om vad som var godast. Prickig korv, stångkorv, korvkaka, hallonglass eller vanlig vaniljglass. Första programmet sändes den 5 december 1958 och var bara tänkt att gå några gånger fram till jul.

– Men det blev jättesuccé och vi fick hålla på långt in på 1990-talet.

Det är svårt att sätta en yrkestitel på Björn Clarin. Informatör, skribent, kompositör, textförfattare, pianist, TV-producent. Man får leta länge för att hitta en lika produktiv person. Han har skrivit revyer för Kar de Mumma och Hagge Geigert, tonsatt och spelat in Harry Martinsons dikter, sammanställt Lasse Dahlquists sånger och fått mängder av kulturpriser, stipendier och diplom.

– Någon gång när jag får mindre att göra som pensionär ska jag sätta in alla klippen i pärmar så barnbarnen får se allt bus man gjort.

Musiken har dock alltid haft en central roll bland sysslorna. I unga år hette hjältarna Teddy Wilson och Benny Goodman.

– Och när deras vibrafonist Lionel Hampton spelade i Göteborg var vi lika vilda som de är på vilken rockkonsert som helst i dag. Vi stod och hoppade i bänkarna.

Björn spelar själv piano och startade 1955 en egen jazzkvartett. Några år senare, när han var i New York för att studera showbiz, morsade han på både Count Basie och Gene Krupa och fick senare äran att engagera sin idol Teddy Wilson i en grammofoninspelning.

– Det var en inspelning jag gjorde med skådespelerskan och sångerskan Evabritt Strandberg. Elva bitar Evabritt hette den och Teddy medverkade på några spår.

Men det var när Björn låg i lumpen på Bohus Bataljon som han tog steget in i televisionen. Pianisten Björn som då dessutom hade prövat journalistiken blev engagerad i sändningarna från Göteborg.

– Vi höll till i en liten byggnad på Chalmers, ”Ladan” kallad, knappt mer än 10 kvad­ratmeter stor. Svartvit bild krävde massor av kilowatt och taket var fyllt av glödheta lampor och svetten rann.

Två andra herrar som deltog i experimentet hette Dag Stålsjö och Pelle Bergendahl, med tiden kända programledare i SVT. Arbetet resulterade i ett lokalt underhållningsprogram som sändes på nyårsafton 1956.

– Jag medverkade och gjorde en studentikos imitation av Yngve Gamlin i helskägg.

Ett steg närmare sin berömda haka tog Björn när han 1958 deltog i en talangjakt kal-lad Vi unga, ledd av programledaren Karin Sohlman, senare gift Falck. Han spelade och sjöng några egna låtar.

– Efteråt kom en man fram och presenterade sig som Arne Arnbom, en före detta kapten som lärt sig om TV-produktion, och berättade att han skulle sätta ihop ett TV-program för barn som skulle heta Kapten Bäckdahl och undrade om jag ville vara med.

Det ville Björn och han blev i sin tur anmodad att leta fram någon som både kunde utveckla idén och spela en av figurerna. Björn kom då genast att tänka på sin gamla kompis, dåvarande läroverksadjunkten K G Larsson, som hjälpt honom med en del spex på Göteborgs universitet.

– Vi jobbade bra tillsammans. Han bidrog med texter och jag med musik, ofta med en ny visa till varje program

Men om nu programmet kom att utvecklas av de båda göteborgarna så kom ursprungs­idén från ett helt annat håll.

– Arne hade tidigare varit på en internationell TV-konferens i Finland och blev tillsammans med några andra på kvällen hembjuden till en finsk producent. De åt kräftor och drack nubbe. Framåt småtimmarna tog en ryss ner en spegel från väggen och la på bordet, ritade en gubbe på hakan och spelade upp en liten scen. De på andra sidan bordet tittade i spegeln och såg hur hakan fick liv. Och med ens insåg Arne det roliga och tänkte att det här ska vi göra TV om för barn.

Hösten 1958 satt Björn och KG och spånade fram rollfigurerna Humle och Dumle, för programmet Kapten Bäckdahl. I ett annat rum snickrade dekoratören Bror Halldin till sceneriet och det berömda skafferiet, en meterstor plywoodskiva med utskurna hål för Björns och KGs hakor.

– Inspirationen fick Arne Arnbom från det amerikanska barnprogrammet Captain Kangaroo, där också en trädgårdsmästare fanns med i bilden. Radiotjänsts lokala regionchef Nils Dahlbäck var synnerligen väl lämpad för rollen som kapten Bäckdahl, en lugn och förnumstig herre med gröna fingrar. Vi vände bara på hans namn.

Till hans egensinniga medhjälpare trädgårdsmästare Karlsson engagerades skådespelaren Sture Ericson från Göteborgs stadsteater. Humle och Dumle spelades av kreatörerna själva. Björn spelade Humle som älskade glass och KG Dumle som förordade korv.

Succén efter premiären var omedelbar. Folk ringde ner televisionens växel och tidningsrecensenterna överglänste varandra och Harry Hjörne på Göteborgs-Posten skrev flera ledare i olika ämnen, med programmet som utgångspunkt.

– Och ändå var de första sändningarna något kaosartade. Vi hade ju inget skrivet material utan improviserade väldigt fritt. Första gångerna kunde producenten säga: ”Okej grabbar, nu kommer kaptenen in, nu kan ni prata lite.” Nisse sa något och så högg vi på det, så vi pratade mer eller mindre i mun på varandra. Så höll det på ända tills någon i Stockholm sa att ”ni måste skriva manus”. Därefter blev vi mer synkroniserade.

Innan sista programmet sändes på julafton hade alla inblandade skrivit kontrakt för 26 veckor till.

– Även om gaget inte var så högt så betydde det ju väldigt mycket för en fattig student som jag var då.

Inspelningarna av programmen tog ofta en hel dag i anspråk.

– Vi satte i gång klockan nio på förmiddagen, repeterade hela dagen, sminkades och hade en sista genomgång en halvtimme innan direktsändningen klockan 18.

Nu behövde inte Björn och KG ligga på rygg för att levandegöra sina figurer. Kamerorna på den tiden hade en funktionsknapp som kunde ge en uppochnervänd bild. Men några bandningsmöjligheter fanns inte så programmen fick de själva inte möjlighet att se förrän flera år efteråt.

– Efter sändningen började sedan arbetet med att få av sig sminket och särskilt för KG kunde det ta en stund då hans hatt alltid limmades fast med kletigt mastixlim.

Nu blev inte Humle och Dumle TVs förs­ta barnprogram i Sverige. Redan 1956 hade Andy Pandy och Sigges cirkus haft premiär. Men båda var högst lokala sändningar över Stockholm, medan Humle och Dumle blev en riksangelägenhet.

Humle och Dumle sändes kontinuerligt till fram på 1970-talet. Sista framträdandet skedde i början av 1990-talet i Fredrik Belfrages Gomorron Sverige. Så långt fram hade Björn även hunnit med att producera åtta EP- och LP-skivor om skafferitrollen.

Varm försvarare av semlor

Namn: Björn Clarin.
Född: 15 december 1936 i Göteborg, i stadsdelen Gårda i Örgryte församling, där tre ärorika fotbollsklubbar startade, Örgryte, IFK och Gais.
Bor: I Lerum sedan 1965.
Familj: Hustru Marianne. Barnen Lena, Sanna, Johan och Michael, alla i dag utflugna, samt 10 barnbarn.
Yrke: Egenföretagande informatör (film, TV, böcker) och grammofonproducent.
Sysslar med numera: Skriver böcker, mest musik. Framträder med egna alster. Ständig sekreterare i Svenska semleakademin.
Känd som: Humle i SVTs barnprogram Humle och Dumle från 1958 och framåt.