Krutet tog till slut Elin Karolinas liv

En retro-artikel i samarbete med tidningen Minnenas Journal

När Elin Karolina Persdotter från Bergkarlås i Mora socken fick arbete på ammunitionsfabriken vid Karlsborgs fästning vid Vättern kom hon till en helt ny värld. Från en liten by med små grå timmerhus till en bullrande, skrämmande fabriksmiljö. Året var troligen 1908 och trots många svårigheter blev hon kvar ända till 1928. De första kullorna kom till Kalrsborg från Leksand, Rättvik, Mora och Orsa redan i februari 1887 när fabriken startade.

Där Karolina kom ifrån var gårdarna små, ofta sönderstyckade genom arvsregler som ledde till att hemman klövs i småbitar. Gårdarna kunde knappast försörja en familj med många barn samt de äldre som ofta också bodde på gården. Djurhållningen var dålig, jorden brukades enligt ålderdomliga metoder och med ineffektiva redskap. Dessutom var områdena överbefolkade. Runt förra sekelskiftet var kvinnoöverskottet så stort att 60 procent av kvinnorna aldrig kunde bilda familj.

Utvandring för säsongs- eller för årsarbete blev därför vanligt. Kullorna sökte sig över hela Sverige och fick arbete i trädgårdar, på kyrkogårdar, bryggerier, ljusfabriker, sågverk, byggarbetsplatser och ammunitionsfabriker. Rörligheten bland människor från Siljansområdet blev den största någonsin i Sverige.

Kullor från olika byar och socknar följdes ofta åt till samma arbetsplats. Inte sällan blev man rekommenderad av någon bekant eller släkting. Hundratals kullor kom att arbeta i ammunitionsfabriken i Karlsborg. Några återvände hem och gifte sig, andra utvandrade till Amerika eller fortsatte till andra arbeten. Sällan fick någon sparken men i ett dokument står att läsa om kullan som fick sparken för att hon ansågs vara ”erotisk”.

Kullorna ansågs annars vara flitiga, ordningsamma och disciplinerade. De klarade de tunga arbetsuppgifterna och anpassade sig snabbt till verkstadsarbetet. Dessutom hade de rykte om sig att sköta sig på fritiden.

Elin Karolina Persdotter, eller Persson som hon kallade sig på fabriken, var inget undantag,

Hon blev flitigt uppvaktad av fästningens militärer och fick skriftliga postade inbjudningar till julgrans- och kamratfester. Hon fick bland annat brev från en hoppfull avsändare som talade om att han var ledig på lördag och hoppades att de kunde träffas. Senare, den 7 oktober 1910, kom ett brev som berättade att han kommit för sent tillbaka till regementet efter förra träffen och att han nu hade permissionsförbud. Men till helgen var han fri igen, berättar han och slutar med tusen hjärtliga hälsningar.

Kullorna var eftertraktade av männen i trakten och många gifte sig och blev kvar på orten. Det hände även att kullor återvände gravida till hembyn. Bland efterlämnade papper efter en kulla hittades ett fotografi av en militär där ögonen på kortet var utstuckna. Bilden av svek och hat kan knappast bli tydligare.

Elin Karolina Persdotter skrev dikter och sånger som finns bevarade i ett svart vaxdukshäfte. Titlarna på några av styckena kanske säger en del om hennes tillvaro på fabriken. En dikt hette Den levnadströttes svanesång, en annan Säg hvad är att lycklig vara, ytterligare en hette Ensam på en sten vid Vättern.

När hon återvände hem 1928 var hon svårt sjuk och en släkting utverkade livränta från ammunitionsfabriken. Det fanns misstankar om att hennes arbete med krut var en orsak till sjukdomen. Man var tvungen att knipsa alla hennes tänder vid rötterna och hon led av ständiga infektioner och smärtor.

Hon fick till slut mentala störningar och försökte bland annat tända eld på byggnader i hembyn. Sjukdomsbilden är inte helt känd av efterlevande men Karolina skrevs in på Säters mentalsjukhus där hon senare avled.