Kristina Bäckström: Åh, det är så ljuvligt när det ruttnar

Om jag hade visitkort skulle det stå "trädgårdsjournalist" på det. Tur att jag inte har såna för jag undrar om titeln verkligen vore den rätta.

Trädgårdsjournalister skriver om odling av blommor och grönsaker. Det gör jag och det händer att folk påpekar att jag därför måste vara en hejare på att odla. Det är jag inte.

Visst kan en och annan morot växa till trots mina omsorger men en sak är säker: Jag är en jäkel på att få saker att multna och brytas ner. Det är också något av det roligaste i min odling.

Det kan jag tacka Bengt Flärdh för, en vänlig odlingsexpert jag aldrig glömmer. På mitt skrivbord står ett litet provrör han skickade mig med silad soljord. Det står där som en påminnelse om att hemligheten finns i jorden, inte i butik.

Bengt finns inte med oss personligen längre men hans arv är kvar. Hos mig finns hinkvis av det i växthus, på fönsterbrädor och vid husknuten. Hans modell för kompostering kallas solkompost eller kretsloppskompost och är så genial att den slår allt.

Jag borde inte prata skit om bokashi men gör det ändå. Jag tycker att bokashi är ett överreklamerat kladd som luktar surkål och prutt. Dessutom är bokashiströ dyrt att köpa och krångligt att göra själv.

Bengts kompostering låter i stället jordens egna organismer jobba ifred med köksavfallet. Matrester av alla slag läggs i en hink. Jag har tiggt tomma majonnäshinkar från pizzerian.

Där rörs allt skräp runt med vanlig jord, ett extra lager jord högst upp fullbordar det hela. Till sist läggs locket på men inte helt tätt. En glipa släpper in luft så att mikrovärlden får luft, annars drunknar krypen och går hädan.

När hinken står hyfsat varmt jobbar de som bäst. Fukten i jorden kondenseras mot locket och regnar ner, ett perfekt mikroväder. Efter bara några veckor är allt i hinken förvandlat till jord, en alldeles särskilt näringsrik sådan.

Allt detta utan en enda spenderad krona, ingen lukt, inga flugor, inget kladd. 

Jag tittar förundrat på hur morotsbitar, lökskal och små köttslamsor sönderdelas till det som Bengt kallade soljord, bruna jordsmulor med extra mycket näring.

Detta under fick mig att börja titta på annat skräp som faller i sär. Plötsligt sitter jag där och rotar i säcken med löv jag fått av grannen. De har börjat mosa sig till mull och luktar vanilj. I några påsar häller jag ner lite solkompost bland löven och sätter potatis.

På trädgårdsgången som är full med flisat grenskräp växer plötsligt de allra sötaste brödkorgsvampar. Små byttor med gula bullar i som hoppar upp när det regnar.

Inte imponerad än? Tugga på den här. De senaste fem åren har jag inte köpt en enda påse jord. Jag bara struttar förbi lastpallarna med jordpåsar med näsan i vädret och styr direkt mot hyllorna med fina fröer.