Håkan Steen: ”Kära Halina, jag glömmer dig aldrig!”

”À droite. Est puis cent mètres.”

Till höger. Och sedan hundra meter.

De franska turisterna verkade faktiskt förstå mitt svar på frågan om var de kunde hitta en bank. Vi bytte till och med ytterligare några ord på deras tjusiga språk:

Varmt i dag. Sverige är vackert. Norge är vackrare. Adjö.

Efter detta korta möte tackade jag tyst min gamla franskalärare Halina, en polsk dam med glada ögon och en formidabel förmåga att trycka in glosor och verbböjningar i gymnasieelevers röriga skallar.

Blott två läsår av c-franska med henne på 1970-talet satte tydliga spår. De få gånger jag sedan dess behövt fråga om vägen eller köpa tågbiljetter i fransktalande länder har de nödvändiga orden och fraserna alltid gått att lirka fram. Vid enstaka tillfällen har otroligt nog även embryon till ”djupare” samtal fått liv.

Tack Halina! Du är med mig varje gång, fast jag vet att du bor i himlen sedan flera år.

Alla dessa lärare. Samtliga jag hade i grundskolan kan jag ännu se framför mig och även de flesta gymnasielärare. Jag kan också framkalla deras röster samt känslan av att vara i deras klassrum.

Så många av dem var så bra. Det pratas ibland om betydelsen av vuxna förebilder och jag har bara att buga och tacka ödet för de underbara lärare jag fick träffa under min uppväxt. Här är tre till:

Vår petigt noggranne geografilärare som sista lektionen inför loven tog med sin fiol och spelade för oss i klassen. Han var glad amatör, det lät erbarmligt och det visste han. Men hans uppsluppna blick under applåderna sade att ”det går inte att vara bra på allt men man kan ha roligt ändå”. Han lärde mig prestigelöshet.

Vår entusiastiska biologilärare som lockade bekväma tonåringar, som egentligen hatade gummistövlar, ut i blöta skogar för att lära oss skilja på lövsångarens och bofinkens sång. Hon fick oss att verkligen lyssna och lärde mig ödmjukhet inför nya intryck.

Vår uppmärksamme gymnastiklärare som inte i första hand premierade färdigheter utan framför allt viljan att försöka. Stöddiga fotbollskillar som ofta latade sig på läktaren fick inte högre betyg än vi klena typer som alltid bytte om och var med på vareviga lektion. Han lärde mig envishet.

Prestigelös, ödmjuk och envis. Så skulle jag knappast beskriva mig själv men lite av dessa goda människors inflytande hoppas och vill jag tro har fastnat.

Ni Landläsare kommer säkert också ihåg era gamla lärare, en del kanske med skräck men förhoppningsvis de flesta med värme.

Den här lilla texten är en hyllning och ett tack till mina fröknar och magistrar och samtidigt till dagens alla lärare som dag ut och dag in möter våra barn och ungdomar och försöker hjälpa dem vidare till ett gott liv.

Och kära Halina! Je ne t'oublierai jamais.