Håkan Steen: Detta ständiga behov av att få finnas

Vår och försommar leder jag fågelutflykter i hemmamarkerna. De går ut på att lyssna på fågelsång, varvid jag tipsar om hur olika arter känns igen.

Många uppfattar vårens rikliga fågelkonsert som ett enda sammelsurium av kvittrande, visslande och flöjtande och min taktik är att banka in bofinkens och lövsångarens sång i deltagarna. Kan dessa två vanliga småfåglar skiljas ut så finns en god grund till att kunna bena ut även andra vanliga arters sång.

Grejen är alltså att vara tyst och lyssna, vilket jag alltid påpekar innan vandringen börjar. Efter en timme är det fikapaus och fritt fram för prat och frågor.

Men så pass länge kan inte alla hålla sig. Redan efter några minuter behöver någon ändå berätta om rödhaken som fick ungar vid deras sommarstuga eller om örnen de såg i fjällen eller om en ilsken flugsnappare som körde ut en talgoxe från en holk.

Nog så intressant men detta stör det vi är i skogen för att göra, nämligen vara tysta och lyssna. Vi riskerar att missa åtminstone mer diskret sjungande fåglar. En gärdsmygs energiska ramsa kan nog konkurrera, men kanske inte svarthättans ljuvligt mjuka toner.

Artigt hänvisar jag prat och frågor till rasten en stund senare, och kan inte låta bli att fundera.

Varför störa ett gemensamt fokus och påbjuden tystnad med eget och ej efterfrågat berättande?

Jag blir pinsamt medveten om att göra likadant själv. Flera gånger har jag plågat (?) kunniga och koncentrerade exkursionsledare med egna tidigare fågelmöten som inte har ett smack med den aktuella utflykten att göra.

Så varför?

Kommer detta ur ett behov av att ens egna lilla jag måste få märkas, synas och bekräftas?

En krönikör i en annan tidning beskrev hur den unga publiken på en popkonsert sträckte upp sina mobiltelefoner och filmade. Men de filmade inte idolen på scenen, utan sig själva när de lyssnade på idolen.

Jag tänker också på ett effektivt partytrick. Ett närmast ofelbart sätt att uppfattas som trevlig på en fest är att få folk att prata om sig själva. Tricket är att ställa frågor och dessutom gärna följdfrågor. Då märks, syns och bekräftas de man möter.

Jag tänker även på enklare och mer primitiva handlingar för att göra avtryck, som att bygga små torn på steniga stränder och karva in sitt namn på träväggar i vindskydd.

Märkas, synas, bekräftas. Behovet tycks omättligt och i princip kan det inte vara något dåligt. Det är väl bara så. Så fungerar vi människor.

Syns vi inte, så finns vi inte. Och att inte finnas är den värsta av avgrunder, det beskriver Hjalmar Söderberg hisnande i romanen ”Doktor Glas”:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Det citatet ska med på nästa fågelutflykt. Jag kommer att ha mycket tålamod och vara mycket förlåtande.