Dockan Ester räddades ur de iskalla vågorna

Släktforskning är ett sätt att levandegöra personer som annars skulle förbli bortglömda. 

Det tycker Siv Bergenek som började släktforska när hon fick höra sin mammas berättelse om den gamla dockans öde. Mammans berättelse gav många svar om släkten men den väckte också frågor. Genom ett ihärdigt detektivarbete har hon nu fått svaren hon sökte. Här är Sivs gripande historia:

”Min mamma Ester Antonia Andersson föddes den 21 november 1908 i Siretorp, Mjällby, i Blekinge. Hon var näst äldst i en barnaskara bestående av sex syskon. Föräldrarna hette Elin Persdotter (1880–1943) och Ernst Olof Andersson (1874–1932). Fadern var, liksom sin far, sjöman och var ibland borta från hemmet i längre perioder. Ester, som var den äldsta dottern i familjen, beundrade sin pappa och de stod mycket nära varandra. 

Vid ett besök hos min mamma Ester i Olofström i slutet av 1970-talet blev hon uppmärksammad på min make Anders stora intresse för fartyg. Och en sliten docka, som så länge jag kan minnas hade suttit i ett glasskåp i barndomshemmet, fick henne att dra sig till minnes ett skeppsbrott som hade kunnat sluta i tragedi. 

Hennes pappa hade varit i England med ett fartyg som lastat kol. Där hade han köpt en fin docka att ta hem till sin dotter som nyligen fyllt tre år. Snart var det jul och dockan skulle bli en fin julklapp. 

Men på väg hem till Sverige råkade fartyget ut för ”något hemskt”. Ester mindes inte vad men hon tänkte att det hade torpederats eller gått på grund. Hennes pappa hade hamnat i det kalla vattnet men hade hunnit stoppa den nyinköpta dockan innanför skjortan. Det var den enda personliga ägodel som han fick med sig. 

Berättelsen väckte intresse och många frågor hos både mig och min make. 

Döptes till Ester

Skåpet med dockan hamnade sedermera hos min syster Gun i Mörrum. Tio år senare flyttade både skåpet och dockan hem till mig i Halmstad. Under en familjefest många år senare berättade jag hennes historia och det var då hon fick namnet Ester. 

Under många år letade Anders och jag efter information om fartygsolyckan men tiden gick och vi kom inte vidare. Men så började jag släktforska och tog vid ett tillfälle upp gåtan med en släktforskarkollega i Halmstad. 

Av henne fick jag länkar till Sjömans­huset i Malmö och Sölvesborg. Här fanns mönstringsrullor och namn på fartyg som morfar hade arbetat på. Hans sista båt var troligen den han mönstrade av 1914 eftersom han då tycks ha skrivits in i Landstormen som mobiliserades för gräns- och kustförsvar.

Mönstrade på briggen Bravo

När Anders och jag gick igenom materialet beslöt vi oss för att titta närmare på de tre sista fartygen som vi hade namnen på. Ångaren Wally hade visserligen gått under men inte förrän i början av 1920-talet. Då tittade vi på fartyget Bravo som jag hade uppgifter om att morfar hade mönstrat på den 24 augusti 1911. 

Det tog inte lång stund innan vi fick träff och hittade Bravo – som ett kyrkskepp i Carl Gustafs kyrka i Karlshamn. Samma kyrka, visade det sig, som mina föräldrar brukade besöka sedan de flyttade till Karlshamn – utan att ha en aning om kyrkskeppets koppling till Esters pappa och hennes docka.

Det måste nämligen ha varit detta fartyg som gick på grund och som hennes pappa räddades från med dockan innanför skjortan. Det hade inte hänt under första världskriget utan redan 1911. En kontroll i Hallandspostens digitala arkiv visade att tidningen hade skrivit om olyckan redan dagen efter räddningen. 

288 ton koks

Vi beställde en kopia på sjöförklaringen (utredningen) som gjordes i Danmark några dagar efter olyckan. Där kunde jag konstatera att Ernst Andersson från Sölvesborg hade mönstrat på som andrestyrman på Bravo den 24 augusti 1911. Namnen på de övriga sex besättningsmännen fanns också noterade.

Fartyget hade lämnat hamnen i brittiska West Hartlepool den 16 november 1911 klockan 12 med en CV Nilsson som kapten. Besättningen bestod av sju man. Fartyget var lastat med 288 ton koks som skulle skeppas till Malmö men det blåste västlig storm och Bravo behövde få hjälp av en bogserbåt för att ta sig ut ur hamnen. Resan över Nordsjön blev mycket besvärlig och Bravo stävade i hård motvind under större delen av resan.

Gick på Lysegrundet

Vid midnatt mellan den 5 och den 6 december förväxlade överstyrmannen Lysegrunds fyr med ett ångfartyg. Kaptenen väcktes och hela besättningen tog sig upp på däck. Nöd­rak­eter skickades upp men inget fartyg tycktes vara inom synhåll. Liv­båten sattes i sjön men det beslutades att besättningen trots allt skulle stanna kvar ombord och invänta hjälp.

Efter en lång väntan i väta och kyla upptäcktes Bravo vid två­tiden på eftermiddagen av fiskekuttern Debora av Fredrikshavn och besättningen kunde ta sig över till Bravo. Klockan kvart över åtta samma kväll sattes de i land i Grenå. Inga människoliv hade förlorats vid olyckan men fartyget hade inte gått att rädda.

Hemma i Siretorp på Listerlandet gick min mormor Elin och väntade som så många gånger förr. Hon hade säkert ingen aning om vilken dramatik som hennes make varit med om. Min morfar sjömannen Ernst O ­Andersson kom hem till sin familj före jul. Så fick den tre år gamla dottern Ester till slut den något tilltufsade dockan av sin älskade pappa.”