Så tar stora släkten hand om Idagården tillsammans

Bryggorna ska i, ris ska dras bort, trädgården planteras. Det är på många sätt samma arbete som görs vid hundratusentals fritidshus på försommaren. Men med en stor skillnad: Idagården i byn Öskebohyttan mellan Lindesberg och Nora ägs av en hel stor släkt, gemensamt. 

Hela 16 delägare och sammanlagt omkring 60 personer, från 18 till 93 år, tar tillsammans hand om en gård med två bostadshus, ett torp, ekonomibyggnader, drygt 60 hektar skogsmark med jakträtt, del i sjö med kräftfiske och 6,5t hektar jordbruksmark. 

Klarade gården själv

Med andra ord allt som människor i alla tider haft så lätt att bli osams om. Hur är det möjligt? 

Vi tar det från början: på en gård som hette Tuvik bodde en kvinna vid namn Ida Gustafsson. Hon beskrivs av de släktingar som hann träffa henne som en redig kvinna. 

Hon klarade sig själv på gården efter det att först maken och sedan hennes bror gått bort. Ida ägde och körde bil långt före de flesta kvinnor, såg till att huvudbyggnaden fick vattenburen uppvärmning med oljeeldning, hon hade några kor, en häst, grisar och höns. Kompletterat med skogen försörjde hon sig på gården. 

Syskonbarnen ärvde

Ida Gustafsson fick aldrig några egna barn. När hon dog i början av 1970-talet ärvde därför fyra syskonbarn Tuvik. De bestämde sig tillsammans med sina arvingar för att äga gården gemensamt men ingen av dem ska bo där permanent. Släkten bestämde att Tuvik skulle byta namn till Idagården.

Runt om i trakten var det inte många som trodde att den spretiga ägarkonstellationen skulle hålla. 

– Grannarna i byn slog vad om hur länge det skulle dröja innan släkten skulle vara osams, berättar Marianne Gustavsson, som är den äldsta i en av de tre släktgrenar som än i dag äger Idagården.

Renoverar varsamt

En annan stor del i framgångsreceptet är att de olika släktgrenarna alltid haft olika kunskaps- och intresseområden. Trädgård, byggnadsvård, skog och jakt. Engagemanget har hela tiden funnits i släkten men alla har inte varit intresserade av allt. 

– Det är fantastiskt att se hur vi tagit hand om gården genom åren. Den är ett smycke i Bergslagen och har varit en plats för lek, allvar och njutning, säger Erika Flink, som med sina 93 år är äldst i släkten och har tillbringat mycket tid på Idagården. 

Kära återseenden

Kristi himmelsfärdshelgen har hela släkten inbokad i kalendern varje år. Då samlas man på gården för arbetshelg inför sommaren. Förutom det praktiska innehåller Kristi himmelfärdshelgen även ett annat viktigt inslag: årsstämman.

Bilarna rullar från norr till söder, det står en säng i nästan vartenda hörn av de två bostadshusen, någon har med sig en husvagn. Många kära återseenden och spontana kramar utbyts på gårdsplanen. 

Nere vid sjön Usken försöker David Olsson och Ann Gustafsson få i gång vattenpumpen för trädgårdsbevattning. Bryggan ska i och många skyndar ner för att hjälpa till.

Långdragna årsstämmor

Det är då som släktsammanhållningen sätts på prov när alla delägare ska komma överens om framtida strategier och investeringar. Genom åren har det blivit långdragna tillställningar. Något år började stämman klockan ett på eftermiddagen och pågick till klockan åtta på kvällen. 

De i dag 16 delägarna, som bor från Umeå till Limassol på Cypern, äger olika stora delar men alla har en röst. För några år sedan beslutades att dra in fiber när grävmaskinerna kom till byn. Det har släkten nytta av i dag. 

När det är dags för stämma på huvudbyggnadens övervåning är några av delägarna med på länk. Efter sedvanligt teknikstrul och någon som glömt att stänga av micken drar stämman i gång. Den här gången är det Emma Nordin och David Olsson som delar på ordförandeskapet. Vi lämnar stämman och dess ledamöter i fred. 

Arbete på gården

Dagen därpå fortsätter arbetet på gården. Emma Nordin berättar att under stämmans tre och en halv timme diskuterades bland annat framtidens skogsägande. Genom åren har skogen varit inkomstkällan vid större investeringar i gårdens byggnader. Hyror ska täcka de löpande kostnaderna. 

För något år sedan beslutade sig släkten, efter viss vånda, för att slutavverka ett 11 hektar stort bestånd nära gården. Skogen var över 120 år gammal och angripen av barkborre men det var ändå inget lätt beslut. Dels för att många ville ha skogen kvar för rekreation, dels för att det nu inte finns något större slutavverkningsbart bestånd att ta ner under de närmaste tio åren.

Avverkade skogen

Avverkningen har också gjort att landskapet förändrats. Från torpet några hundra meter från gården är utsikten numera milsvid. El saknas så makarna Daniel och Anna-Carin Olsson har haft en gasolvärmare över natten. 

Det finns planer på att renovera torpet. Kanske hyra ut några veckor utanför släkten för att dryga ut intäkterna. Att bygga ett Attefallshus har också diskuterats. Det skulle både ge intäkter via uthyrning och möjliggöra för fler att kunna vara på Idagården sommartid. 

Vill vara på gården

Sedan länge har de tre släktgrenarna ett rullande schema för de tre sommarmånaderna. 

Under resten av året är det bokning via digital kalender som gäller. Under 2023 var 30 av årets veckor bokade. Det angenäma bekymret att fler vill vara på gården är alltså en av utmaningarna släkten tampas med efter 50 år av samägande.

– Vi älskar gården och den kommer att finnas kvar i vår ägo, säger Marianne Gustavsson.